moncan

Att fånga en fjäril. Det är en låt skriven av Lars Winnerbäck. En låt som jag avskydde, som gav mig en dålig känsla i magen. Det har den alltid gjort.
Sedan hörde jag den när jag var ute och gick i Göteborg på jullovet. Plötsligt hörde jag en fras som handlade om mig. Jag började lyssna nogrannare, och dra på trissor, fjärilarna började viska om nya sanningar, och jag var tvungen att lyssna om, och om igen. Sedan var jag tvungen att ringa Hanna. Tvungen! Hon och jag hade nämligen vår stora Winnerbäck-era samtidigt, tillsammans, och tillsammans hittade vi de rätta fjärilarna. De satte ord på vad vi redan visste men som vi inte kunde förklara.
Plötsligt blev låten en vän. Jag tror inte att den kommer bli min favoritlåt på långa vägar, men den kommer inte heller bli så mörk som den en gång var. Nu har jag ju lärt känna den och vet hur den ska tas.

Tack, Lars Winnerbäck för att du tänkte på mig så mycket att jag fick en egen låt. Det var schyrre!

Jag vill ha något/någon att värma fötterna på när jag kryper ner under täcket. Alltid får jag frysa.

Varför älskar inte byx-fén mig?
Alla mina älskade byxor håller på att ramla samman. Utom tre. Eller fyra om man räknar med ett par mjukisbrallor med något annorlunda karaktär och personlighet än vad vanliga mjukisbyxor brukar ha. Men:
Mina älskade, älskade mörka "hängjeans" som jag köpte i Finland sommaren innan nian - hål i (nä, under eftersom de hänger, hehe) rumpan och trådslitna vid alla sömmar ovanför knäna.
Mina älskade, älskade stora ljusa jeans som jag bytte till mig från Hanna mot ett par mjukisbyxor - rejält hål vid höger framficka och trådslitna lite överallt.
Mina älskade, älskade tighta mörkblåa jeans som jag köpte i nian - ett hål som utvecklas sakta men säkert strax under skrevet!
Mina älskade, älskade bruna manchesterbyxor från herravdelningen på HM i (stora) ettan - alla roliga små "hårstrån" som kännetecknar manchestertyg håller på att lossna på låren, rumpan och framför allt i skrevet.
Mina en gång älskade och supersnygga mörka hängiga jeans - gigantiskt hål tvärs över halva knät.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag har ju bara älskat dem, och så går det så här... Nu har jag bara mina två hängselbyxor och mina rutiga byxor kvar utan hål. Av dem jag älskar. Och hur många byxor tror ni jag har som jag inte älskar?

Kärlek är inte alltid så lätt.

Jag suckade igår när det skulle bli ett nytt år. Har inte det senaste varit bra, kanske? Jag minns inget år där jag varit så lycklig så ofta som 2008. Varför måste man alltid se det nya året som en ny start? Suck. Hur ofta kan man säga att man är lycklig? Jag menar, och verkligen mena det? Förhoppningsvis många gånger till. Eller bara en jättestor gång så att jag alltid är lycklig...
Jag tror väl att det kommande året också kan bli ett bra år. Nu är det sista terminen i trean, och sedan kommer alla skivorna. Studenten. Sommarlov med musikläger.
Höst. Det är den jag oroar mig för. Jag är rädd att alla mina nära och kära ska försvinna från mig. Tror jag. Inte för att det lär hända. Men ändå. Hejdå klassen (familjen) och hejdå Skrapan.

Äsch, jag är en tjej som är emot förändringar helt enkelt. Jag vill köra på vinnande koncept så länge som det bara är möjligt, och jag hatar att relationer måste förändras. Oftast slutar väl allt ganska väl, men ändå finns den där skräcken för föränding kvar. Det enda jag kan göra är att försöka omge mig med människor jag älskar, något som har fungerat ganska bra hittills.

Utgå från att alla är sköna, så blir de det automatiskt. Det är en sak jag har lärt mig. Kanske är det samma sak med år. Utgå från att det blir bra, så kanske det blir det automatiskt.

Men jag vill inte bli 19! Kan jag undvika det så blir det hela säkert ett FANTASTISKT år! Tonfallet är måhända lite sarkastiskt, men det kommande året ger säkert också några minnesvärda stunder att smaska på.

Hejdå, jag är inte sammanhängande. Bättre sammanhållning nästa gång!

Okej, ett sista inlägg innan säng. Cupens favoriter:

• När SK Trim Virsbo:s tränare kastade en whiteboardpenna på Linn
• När Isabelle gick till utvisningsbåset efter att domarn blåst av (kanske välförtjänt efter en eftersläng och lite hårda ord), och fick höra "Nej, inte du!". Det var andra laget som åkte på utvisning.
• När målvakts-Emma berättade om DJ20-lagets taktik i slutet av sin match mot ett Umeålag (fullspäckat av tjejer som går innebandygymnasiet där uppe). De sista två minuterna hade Storvreta en köttmur runt sin målbur som stod där den stod. Inte ett mål slapp in under den  tiden! (Lite kuriosa: Storvreta hade förlorat mot ett lag som i sin tur hade förlorat med ca 20 mål mot detta Umeålag. Matchen Storvreta-Umeå slutade 9-0, och Emma lyckades hålla nollan i nio minuter. Sehr gut!)

Det finns en alldeles speciell sak som jag älskar min mamma för: hon skrattar alldeles för högt!
Det finns ingen som är så rolig att se på film eller att kolla på TV med. Hon börjar klucka och fnissa och brista ut i gapskratt vid varje chans som ges. Om det så är djursjukhuset, ICA-reklamerna eller Notting Hill spelar ingen roll, plötsligt verkar de oerhört bra och underhållande. Innan man vet ordet av sitter man själv och fnissar åt alla dumma och uppenbara skämt som man knappt orkade dra på munnen åt nyss. Hennes senaste skrattkavalkader och hyllningar har riktats mot SVT:s tack-för-att-du-betalat-TV-innehavsavgiften där en kör besöker och lovsjunger intet ont anande TV-innehavsavgiftbetalare. Mor är ju för söt.
Hon skrattar också för högt på biografer. Men det är också att uppsk(r)atta, tycker jag! Däremot uppskattade jag inte mammas högskrattningsfasoner när jag var liten. Då var jag nämligen tvungen att gå och lägga mig medan mamma och pappa satt uppe och tittade. Plötsligt bröt mamma ut i ett av sina kluckningar så att man insåg att det måste vara något jätteroligt och spännande på TV:n. Som man inte fick se. Som man bara fick ligga och fantisera om. Nyfikenheten har kittlats många gånger när mor tittar på TV, ingen tvekan om saken.

Jag tror att det här inlägget var ödesbestämt att skrivas, förresten. På mitt förra inlägg kommenterade Clara att hennes mamma gillar reklampauserna för att det finns så många roliga reklamer. Det såg jag alldeles inför mitt redan planerade mamma-inlägg. Fantastiskt eller vad?

Mor, du är gulligare än gulliga kor.

"Jag föddes 1957 på Karolinska.", inleder han till en seriöst framtonad bild. SVT på micken, högre status än vad TV4 hade gjort. Sedan går det bara utför...


Våra hundar Vilja och Lycklig. Vilja är en sådan där farlig kamphund, en Staffordshire Bull Terrier, och Lycklig är en Jack Russel Terrier.

Jaha. Men jag undrar om det är Ohlys tår. Det står liksom inte i bildtexten.
(För övrigt kan jag tillägga att alla bildfilerna hette seriösa saker som "lasse", "lassekamphund", "lasseboll", "lassedörr" osv.)



"Idrotten och särskilt fotboll har stor plats i mitt liv.", berättar djurgårdsfanet vidare. Heja, heja.


Min dörr på riksdagen. 

Jajjemensan. Men efter detta nöjesliv vill "Lasse" visa sina djupare sidor genom att berätta om den jobbigaste perioden i livet:
- Det finns mörka sidor i mitt liv. Till exempel gick jag 1970, när jag var 13 år gammal, med i Folkpartiets ungdomsförbund.


På sommarstället i Gnesta. 

Men sedan blir det ljusare. Lasse har sedan länge lämnat denna hemska tid bakom sig, och nu fick han jobb inom Statens Järnvägar, där han avancerade snabbt.
- Efter gymnasiet, 1976, började jag jobba på SJ. Jag arbetade först som spärrvakt och sedan som tågvakt. Jag gick tågmästarkursen och blev så småningom tågmästare (konduktör).
(För övrigt vill jag uppmärksamma er på att denna bild heter "lasselandet". Underbart, vem vill inte fara dit?)


Jag och några medlemmar i min Sekosektion på SJ.

Jaha, han har varit verksam i vad som tidigare kallades Statsanställdas Förbund, nu SEKO. Intresseklubben har sprängts av överbelastning, som Knatten sa. Men visst är han godhjätrad som kämpar för de statsanställdas rättigheter. Och se så trevligt de har det, unga och gamla som russin i en stor familjär lussekatt!



1994 fick jag tjänstledigt från SJ för att bli partisekreterare (vänsterpartiet). Jag är fortfarande tjänstledig och har kvar min anställning på SJ.
Gulligt. Till handlingarna kan vi även lägga att han brinner för en (mycket politisk korrekt) politik där han vill utjämna skillnader på alla möjliga plan.
- En rättvis politik som alltid tar ställning för dem som har minst och som inser att de som har mest måste betala för att den ska bli verklighet, helt enkelt, avslutar han.

Vad är det här (?), frågar jag mig. Självklart är det antagligen ett lumpet trick för att få oss dumma svenskar att tro att han är en av oss. Men det tänker jag ignorera och leva i min bubbla istället. Hallå, grabben som skrivit detta (Ohly eller annan, Ohly eller annan?) är ju skön. "Det här är min dörr".

Hej och hå. Fler partiers lurigheter kommer förhoppningsvis upp här, om jag nu lyckas få PrtScn-knappen att fungera. Inte lika långa, dock. Nu ska jag på ljuspromenad med Jacob!