moncan

Kalla mig romantisk och blåögd (så länge du inte syftar på min ögonfärg), men jag tror på den ende rätte. Jag tror stenhårt på att det alltid kommer finnas någon som är perfekt för just mig, någon som är lite bättre än alla andra för just mig. Och självklart att jag är rätt för honom.
 
Dock vore det ju lite sorgligt om denne person skulle vara densamme genom alla decennier som jag har tänkt leva, och om man då aldrig fick träffa honom, alternativt träffade honom för tidigt eller för sent. Jag gillar inte sorgliga slut, så därför har jag bestämt att den som är den rätte kan skifta beroende på livssituation. Ibland kanske man har honom framför näsan, men istället råkar man välja någon annan. Då kan denne nitlott ibland utvecklas till den ende rätte efter tid och omsorg. Notera ibland, det är ett ytterst sällsynt fall, bättre att ta den riktiga ende rätte från början!

Ännu en komplikation i min filosofi: den rätte är inte alltid den bäste. Ibland hittar man sin nuvarande rätte, men då kan han visa sig vara fel - kanske för tillfället, kanske för alltid. Det beror på att definitionen på den ende rätte är den man är/kan bli mest kär i och lycklig med för tillfället. Ibland blir man ju tokkär, men inser att det inte kan funka (för att det i slutändan skulle gjort mer skada än nytta). I sådana fall är det dags att söka en ny rätte.

Den ende rätte är inget man ska ta lättvindigt på. Det är sällan man finner honom (jag menar, om det bara finns en på hela jorden så är det ju inte så konstigt), så då bör man kämpa för att få ha honom kvar om man väl finner honom. De flesta hittar tack och lov sin ende rätte åtminstone en gång i livet! Så ta vara på den chansen!

Det fina med den rätte är att han alltid älskar dig tillbaka, och aldrig varken mer eller mindre än du älskar honom.

Oj. Jag måste verkligen sova.

Jag har blivit kompis med massa busschaufförer på sistone. Idag till exempel, så stod jag framme hos min nye vän och diskuterade olika avstigningsalternativ i flera hållplatsers resa innan jag gick och satte mig. När jag slutligen gick av blev det hållplats tidigare än vi kommit överens om, så jag ryckte leende på axlarna med en stor gest, och han log och skakade lite på huvudet, och sedan log vi igen när han körde förbi mig. Nu är vi vänner för livet.
En annan träffade jag här om morgonen. Han undrade vad jag hade i min låda på ryggen. En trumpet, svarade jag, och då undrade han om jag använde mina stora hörlurar som öronproppar när jag spelade. Nej, skrattade jag, och sa att det i och för sig kunde behövas. Då berättade han att han spelade dragspel. Jasså, sa jag. Han brukade sitta i sin hall då, för annars blev det så starkt. Ja, man kan behöva lite space ibland, höll jag med om. Nu är vi vänner.

Vilket underbart släkte de är, de där chaufförerna!

Idag har det snöat.
Sådan där snäll snö, som singlar ner utan att störa.
Sådan som det alltid är i Bamse.
Eller på Julafton.

Fast det finns en snö jag tycker bättre om.

Den första snön.

Då springer man runt och hoppar och tokar sig. Kastar så mycket av den som möjligt. Helst på någon annan. Sedan somnar man gott, medveten om att världen är ren. 

18...
... inleddes med dunder och brak på Winter Swing med tårta, musik och goda, goda vänner.
... gav många skratt på Williams med 89:or och andra.
... var skivornas år.
... bjöd på en klassresa jag aldrig tänker glömma, hur senil jag än blir.
... var en ålder då många vackra vänner blev funna, många av dessa på Carmen, på musikläger, i nytt storband.
... fick Monica att växa massvis som person.
... år gammal kände Monica sig ofta lycklig och log många, många gånger. Lycklig som i lycklig. På riktigt.
... slutade med en underbar dag, fylld av musik, musiker, Mathilda, en morfar och älskade GUSB, mitt trumpethem.

Det var så mycket musik, det året, så du kan inte ana. Så många fina stunder. Så många skratt, så mycket fulhet och så mycket kärlek.

18 var frihetens år. Nu är det borta, slut. Låt oss hålla en tyst minut...

foto: Samuel