Mage, mage, mage!
Mätt är jag. Ända sedan lunchtid, då jag mötte herr Wahlstedt av en ren händelse! Han skulle tillbaka till sina äckliga små montesoribarn, men först tvingades han in på Unico av mig. Där åt och åt och åt jag, både hans och min mat, för Martin var ju inte hungrig. Han hade nämligen ätit frukost idag. Mer nachos över till mig! Men plötsligt hann klockan bli dags-för-trumpetlektion! Inte ens mitt tea hann jag dricka upp, och vi unga människor skiljdes hastigt åt.
Då är det tur att jag får träffa Martin igen redan ikväll, mätt i spenatsoppsmagen och allt! För nu ska han och några andra trevliga fira mig en smula. Present ska jag få och allt! Mumma!
Hej och hå!
(Ja, jag vet, relativt äcklig bild. Min mage varken känns eller ser ut så. Den känns bara mätt och rund och gosig. Som en ko framifrån. Söt.)
Rumptattueringar nr 2
Fråga:
Har jag någonsin haft mer än tio gäster i mitt hus samtidigt?
Ångest
Jag har just bjudit in LUMS på födelsedagskalas hos mig på lördag. Det blev bara fleer och fleeer. Och jag som hatar att vara värdinna! Tänk om det blir 30 pers i mitt lilla hus?! Åh herregud... vad håller jag på med?
Jag tänkte att jag ville ha något litet som liknade en fest, men jag hade så fruktansvärt svårt att bestämma mig för vilka jag skulle bjuda. Därmed tog jag den enkla vägen ut (tänkte jag) och valde en stabil grupp av vänner: LUMS (musikklasserna). Men jag anade aldrig att vi var så många. Åh herregud. Någonting kommer att gå snett. Åh herregud.
Åååh...
Kamprad the Man
Schnygg!
Jag rensade i gamla fotomappar, och så hittade jag denna. Då blev jag glad.
Min första dag som 19-åring
Som 19-åring har jag samlat på mig...
- 16 grattis-SMS ("GRATTIS GRATTIS GRATTIS!!! :) Det blev bara tre, men om du tar det gånger 6 och en tredjedel så blir det nitton. :) Ha en underbar födelsedag. Pusspuss" var det finaste)
- 10 godishalsband
- Ett gratis följt av ett grattis
- Två tårtor (vit-chokladcheesecake samt kladdkaka med grädde och geléhallon)
- Ett antal kramar
- 45 gratulationer på Facebook (är det meningen att man ska svara på dem alla?!)
- En brun kofta
- Ett nekat biobesök
- Två grattissamtal
- Ett fantastiskt grattiskort med en ko
- Ett grattisbrev
- En gratulation över MSN
- 4 ja-må-hon-leva
- En "enkel tulipan"
- Två "det är ingen vanlig dag"
- En dikt av Madde:
Moncan är en tjej med fluffigt hår,
som nu fyller 19 år.
Hon är faktiskt en riktigt tuff tjej,
fast inte lika cool som mig.
Tårta bör ätas för att mätta magen,
därför säger jag grattis på födelsedagen!
Dagen har ägnats åt...
- Projektarbete (samt mys)
- Bandrep (samt mys)
- Tårtätande
Tack vänner!!!
En tyst minut.
18...
... inleddes med dunder och brak på Winter Swing med tårta, musik och goda, goda vänner.
... gav många skratt på Williams med 89:or och andra.
... var skivornas år.
... bjöd på en klassresa jag aldrig tänker glömma, hur senil jag än blir.
... var en ålder då många vackra vänner blev funna, många av dessa på Carmen, på musikläger, i nytt storband.
... fick Monica att växa massvis som person.
... år gammal kände Monica sig ofta lycklig och log många, många gånger. Lycklig som i lycklig. På riktigt.
... slutade med en underbar dag, fylld av musik, musiker, Mathilda, en morfar och älskade GUSB, mitt trumpethem.
Det var så mycket musik, det året, så du kan inte ana. Så många fina stunder. Så många skratt, så mycket fulhet och så mycket kärlek.
18 var frihetens år. Nu är det borta, slut. Låt oss hålla en tyst minut...
foto: Samuel
Tolv över arton, d.v.s. nitton.
Imorgon, om 31 minuter, fyller jag år. Det känns jättepirrigt av någon anledning. Det känns som om något stort kommer hända, som om jag kommer bli överraskad.
Men det känns jobbigt pirrigt. Som om precis vad som helst kan hända. En katastrof, kanske. Eller något som är för bra för att vara sant. Eller som om jag kommer att bli besviken för att jag vill för mycket.
Jag brukar aldrig bry mig om min födelsedag speciellt mycket. Jag har egentligen inte firat den sedan jag gick i femman eller så. Bara en mysmiddag som råkade infalla i närheten av min födelsedag. Nu skulle jag vilja fira ordentligt, med en fest som skulle gå till historien. Inte för att den var röjig eller särskilt spektakulär, utan för att den var så full av kärlek. Och att alla skulle vara där för min skull.
Jag skulle vilja bjuda alla mina underbara vänner, alla jag älskar, för att vi tillsammans skulle kunna ha den bästa kvällen på länge. Massa människor skulle det vara, och folk skulle få prata med människor de aldrig annars skulle träffa, nu på neutral mark. Och jag skulle sitta i en fotölj och prata med än den ena, än den andra. Hela natten skulle alla bara skratta och prata till bra musik. Kanske dansa lite. Sjunga "Ja må hon leva". Kramas.
Och presenter skulle jag få av de flesta. Inte av alla, och inte speciellt spektakulära saker. Bara presenter. Kanske ett klädesplagg de inte längre använder, en bränd skiva, ett foto i en ram. Ett godishalsband och en fin sten. Ett par örhängen, några ljus och ett gäng med grodor i olika storlek, material och syfte. En påse tea. En ful affisch med Dileva. En burk med fruktsallad. Bärbar dator och massa tums plasma-TV. Vad som helst.
Sedan skulle det vara sommar, och vi skulle ha en brasa där de som orkade stanna hela natten kunde sitta med filtar om sig. Grillandes marsmallow. Sjungandes och gäspandes, skrattandes. Sedan skulle några av oss bada, och när det var dags att åka hem skulle alla tänka "Vilken underbar kväll. Tänk att det finns så många bra människor. Livet är ändå härligt!". Alla skulle känna sig älskade och sedda och utvalda som fick vara med om denna kväll av kärlek, en kväll de sent ska glömma.
Ja. Det vore väl fint? Kommer aldrig att hända.
Usch. Jag vill bara att det ska vara över, och att jag kommer känna mig lite extra älskad. Inte bara få lite plastkärlek i form av ett jag-borde-skcka-ett-SMS-SMS eller meddelande på Facebook.
Se där. Klockan är nu 00:00. Grattis Monica (yes, jag var först)!
Mamma sa grattis som tvåa. Söt mamma. Och pappa kom trea. Usch. Nu blev jag jättesentimental och gråtfärdig. Det gångna året har nog varit det bästa i hela mitt liv. Och nu är det slut. Varför då?
Ja, jag vet att det här kommande och nästkommande och alla år efter dessa kan bli bättre och bättre och bättre. Suck. Sluta vara så positiv, jag orkar inte.
Blä. Försök inte kontakta mig. Jag vill vara ifred med inledningen på min födelsedag. Inget mer gå in på Facebook ikväll. Inget MSN. Mobilen är avstängd och ligger på laddning. Nu går jag och lägger mig. Efter ett till inlägg.
Deltävling 2
Första bandet var bra. Ljudmässigt. Skön röst på sångaren, mindre sköna byxor. Både bildligt och bokstavligt talat, kan jag tänka mig. De visade aningen för mycket. Fler musiker fanns, men jag orkar inte komma ihåg dem. Vi hade ju killen med tungan. Och tjejen med pianot. Och de med tamburintjejen och killen som sjöng som Per Gessle/Ulf Lundell. Säkert några fler. Ett vråltråkigt band. och ett som körde Fire av Jimi Hendrix. Äh, jag gillar't. Konfrenciern (öh, stavning?) är underbar, dryg och härlig. Mumma!
Det var mysigt att sitta med Lindmark och Jens dessutom. Glada, bra pojkar, de där. Herr Lindmark fixade också kvällens höjdpunkt genom att säga något som gjorde mig väldigt glad. Fine Lindstark!
Hej hopp!
Ps, det var inte idag mitt band spelade, det kommer om två veckor, den 8:e februari!
Söndag efter matten.
Jag sitter här och är lite glad, jag, för snart ska jag åka in till stan för att ta en liten förfika med herr Lindmark innan vi beger oss mot kvällens stora händelse: Musik Direkt.
Det är andra deltävlingen, och Clara the Lindsjö ska uppträda, 100% vocals only. Det lämnar ju ca 0 % över till komp, så det blir säkert spännande. Herr Bleckert, en av grundarna av Nästan, kommer med stor sannorlikhet träffas på i publiken. Vi måste ju undersöka motståndet. Heja, heja! Heja, heja Clara, förstås. Och lite Basement, de gossarna är ju ändå för härliga på scen.
Hoppklopp, nu ska jag bussa!
Promovering
Promotion av doktorer (säger man så?) var det i fredags i universitetsaulan. Man skjöt salut och höll på. Och pratade latin. Och var snoffsig. Och gick baklänges ner från podier. Till musik. Som jag spelade. Nästan a vista. Wow. Utan gage, dock, men jag kände mig ändå lite speciell som fick vara med på denna underliga (men charmiga!) ceremoni. Och så hade ju faktiskt Nisse (eller vad han kan ha hetat), pysslat om mig som om jag också tillhörde orkestern. Jag hittade en liten Fazerchokladbit med mintfyllning på mitt notställ, jag fick noterna framlagda. Macka och Loka och kaka. Säkert hade han givit mig massage och en milkshake också, bara jag hade frågat. Sötgubbe!
Jag hoppas att ni också får besöka en promotion, och kan njuta av den trots att den är lite knasig. En dag ska jag stå där, jag också, och ta emot min veckade hatt, min guldring och mitt diplom. Jag ska le när de säger "var hälsad", och jag ska le ännu större när de säger "farväl". Vacker som en dag ska jag vara i min nya klänning, inköpt enkom för detta. Sedan är jag doktor och lite viktigare än jag var igår.
Tja, en trevlig liten dröm, men antagligen blir den inte förverkligad. Fast, som Paulo Coehlo säger, "när du har en dröm verkar hela universum för att den ska gå i uppfyllelse". Fin tanke. Kanske.
Hej och god natt!
18 - tjaaalalallala
Födelsedagsbarn nummer två, var allas vår egen Karin. Eller Niklas, för den som önskar. Han firade i alla fall sig själv med ett partaj där det fanns både poliser och sjuksköterskor. Jag gillade sjuksköterskan bäst. Den som ändå finge bli hennes vän på FaceBook... Dessutom träffade jag den mytomspunne Azmi för första gången, fick njuta av den vackraste tårthatt jag kommer få uppleva, samt blev flätad av självaste Nils Karlsson Pyssling. Tjohej. Och kanske var jag aningen sarkastisk till och från, men vaddå, det är väl sånt som gör livet värt att leva? Tack för inbjudan, Karin, jag kände mig faktiskt hedrad!
Neeej... vänta nu. Niklas fyller inte år förrän på måndag, kom jag på. Men å andra sidan fyllde en viss herr Olsson år. Lång som en skånk (fast kortare än Skånken) och kortare hår. Så till slut fick vi ändå våra två 18-åringar. Och på måndag har vi ytterligare en. Och på tisdag har vi en 19-åring att gratta, för här kommer Moncan Kråkan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa, då kommer Moncan Kråkan, då kommer faktiskt jag!
Puss och hej, ont i tårna för mig!
Så bra
För att över hans ibland funkiga, underbara musik hör du på hans röst hur mycket han älskar dig.
Vet ni varför Queen är så bra?
För att Freddie och hans pojkar är så knasiga och lägger gosskörstämmor på rocklåtar, och när de spelar Don't stop me now så förvandlas ljudvågorna till ren energi.
Vet ni varför Lars Winnerbäck är så bra?
För att ingen sätter ord på det så bra som han. Och för att vi trotsade Newton i den sviktande betongen.
Vet ni varför Toto är så bra?
För att de morrar till så härligt på Ro i Rosanna.
Vet ni varför Olofs LP-soul är så bra?
För att man kan sätta sig på bussen, bitter, och komma fram till stan leende.
Vet ni varför Mars från The Planets är så bra?
För att den går i fem fjärdedelstakt, har mullrande tromboner och kom före Star Wars.
Vet ni varför Kalles Klätterträd är så bra?
För att det är så härligt driv i den, och mitt i stan bor en kille. Han heter Kalle.
Vet ni varför Kom igen Lena är så bra?
För att när Håkan Hellström sjunger den kan mitt hjärta inte sitta stilla.
Vet ni varför You Sexy Thing med Hot Chocolate är så bra?
För att den är så varm.
Vet ni varför Robert Brobergs Båtlåt är så bra?
För att den är smålurig och snäll.
Vet ni några fler låtar som är så bra?
Jag också.
Att mysa
Just nu sitter jag i mörkret och lyssnar på Nästans låtar. Väldigt nöjd med att sitta här alldeles ensam. I mörkret. Bara jag och min vackra lysande skärm. Mätt i magen. Benen studsande i takt till Eriks mjuka vispar. "I intend to stay", säger Miriam, das Myra. "Kommer du ihåg?" frågar hon istället nu. Och så kommer tretakten. Som jag älskar tretakt. Jag ska göra en låt med tretakt en vacker dag. En vacker dag ska jag ägna hela den vackra dagen åt att bara spela valser och låtar från Pirates of the Caribbean. Tre fjärdedelstakt och, kanske ännu bättre, sex åttåndelstakt. Dagen lång. "Love will come and go, you can't make it stay home just by locking your open doors". Jaha, nähe, du säger det. Okej, då får jag väl lyssna.
Hej då!
Nattuggla
God natt!
Dagens visdomsord:
Börja inte på en uppgift innan du har fått ta del av instruktionen, hela instruktionen.
Musik Direkt
Den 8:e februari smäller det, då ska Nästan spela i UKK*, även kallat musikens hus. Kom och lyssna, kom och stötta, kom och MYS med oss!
Tydligen fanns det inga platser kvar, men någon hoppade av och lämnade på så sätt plats för oss. Hjälp. Vad har vi givit oss in på? Plötsligt känns tio minuter på scen som en ganska lång tid. Två låtar? Dags att repa, säger jag, en låt har vi, one to go! Kom och kika, så som ska jag kika på Clara på söndag! Kika och heja! Basement spelar tydligen också då (på söndag), blir kul att se dem igen.
Nu går jag!
*Uppsala Musik och Kongress
Här dansar herr gurka både vals och masurka!
Hmm, jag känner mig som den fiktive Dr. House, som i gårdagens avsnitt slogs för att få tillbaka sin blodfläckade matta. Vi är allt bra konservativa, han och jag.
Reflektion:
Skrapan kanske borde byta ut sin så kallade konst då och då, med tanke på att inte ens personalen har reagerat på att det har suttit gurka på en tavla i två-tre år...
Eller?
Invecklat med utveckling...
Kanske försvann renheten i takt med att håret mörknade. För jag var en liten guldlock, jag. Snäll som ett lamm, runtsläpad av de äldre ungarna på dagis. Väluppfostrad. Svor aldrig.
Var det med svordomarna som gyttjan kom? Ljög gjorde jag inte heller, utom i nödfall. Jag hade lätt till skratt om någon busade. Jag visste vad blont hår betydde innan min blonda vännina visste det ("Jag har inte alls blått hår!!!"). Jag lyssnade mycket. Miniatyrsaker var bland det bästa jag visste. Det värsta jag visste var att kallas "Moncan".
Jag var väl som vilken unge som helst. Gillade djur och höll på. Och nu är jag väl som vilken ungdom som helst. Tänker och känner och håller på. Om jag jämför stor-Moncan med mini-Moncan vet jag inte vem jag gillar bäst. De är samma, men olika. Jag är mycket starkare nu. Jag var mycket renare då. Ärligare? Jag tror det. Hur kan det ha hänt så mycket över åren?
Jag är nog glad att jag är nu-jag. Oftast. Men jag saknar att förundras. Att känna massa glädje över stenar (antingen små eller jättestora, mellanstora räknas inte), eller när man hittar den perfekta pinnen. Över kojor. Över allt sådant som man inte ser längre, för att ögat har blivit så van vid det att den inte ens ser det.
Men hörni, en viktig faktor återstår ju. Jag spelade ju inte trumpet på den tiden, och trumpeten renar mig, faktiskt. Apropå trumpet. Mitt lilla band ("Nästan" heter vi för tillfället) möter rampljuset på Facebook.com för första gången. Jens har lagt upp två videor, om ni vill lyssna och råkar ha ett konto.
Nu ska jag fortsätta skriva på annat! Hej och hå!
Gullebulle
Som jag vill träffa denna lilla prinsessa. Jag ska lära henne pythagoras sats, att spela trumpet, massa alla-barnen-skämt. Allt man behöver för att klara sig i livet, med andra ord. Vi ska nog komma bra överens!
Floorball är ballt.
Min kropp är konsistensmässigt som en torskfilé mitt emellan tinat och fruset stadie. Detta beror på att jag idag har spelat innebandy i nästan tre timmar i sträck med Henriks pappas underbart galna jobbarkompisar. Matcherna var jämna, och det ledde till spring. En hel massa spring, och när man trodde att passet var slut bestämde de sig för att köra en match om två halvlekar (som växlade när något lag kommit upp i fem mål).
Eftersom jag var bland de yngsta kände jag att jag kanske borde fortsätta springa lite, så det gjorde jag. Då började krampen komma. I tårna. I vaden. I tårna och vaden samtidigt. Men trots kramp, smällar i huvudet, bollar på ljumsken och sårade knän fortsatte jag in i det sista att spela, och på det viset ledde jag mitt lag till sista (och d'rmed viktigaste) matchens seger! Yes!
Ledde var kanske fel ord, men jag var högst delaktig (det vill säga lika delaktig som någon annan i vårt engagerade lag), även om vår kvinnliga målvakt nog var den som borde utses till matchens lirare. Vilken klippa! Hon var helt enkelt bäst.
När allt var slut mådde jag nästan illa av trötthet, och den varma duschen i kombination med bastubad var mycket välkommen.
Nu ska jag gå och lägga mig, och när jag ligger där och väntar på John Blund ska jag med glad förväntan tänka på morgondagens värkande vader!
God natt!
Musikklasstrailer
Baby på gång!
Mitt första (därmed inte sagt att det behöver komma fler) kusinbarn är på väg ut ur sin mammas mage nu! Mickans mage. Det är helt galet, mormor ringde mig tidigare idag och berättade att vattnet hade gått. Tänk, den lilla krabaten kanske redan har kommit ut? Vi får väl se om telefonen ringer snart. Tänk att mormor blir...
Hmm, blir hon gammelmormor eller gammelfarmor? Eftersom det är Mickan är mor till barnet, och (min) mormor är farmor till Mickan borde hon rimligtvis bli morfarmor. Eller kanske gammelmorfar...
Och Lasse blir morfar (han också). Men vad blir jag?
...
Skitsamma, jag är glad att ungen kommer i alla fall (hoppas nu att allt går bra och att det är en frisk liten trollboll)!
Hela situationen känns sjuk. Jag har ju inte ens sett Mickans mage puta, och nu ligger hon där i USA och klämmer fram något som jag knappt förstår att det existerar. I sommar ska jag näsgnugga Den. Mysklump!
Hej då, kära ni, bara en sak till: vi får se om ungen blir lika galen som sin mor, för då får vi en alldeles egen vilda babyn!
Smygilsken
Egentligen är jag hur glad som helst, men så fort någon säger eller gör minsta skitsak brusar morr-tabletten i mitt vattenglas. Det är som en alvedon ungefär, eller kanske en C-vitamin. Obehagskänslor tränger sedan ut genom porerna, osynliga för världen men fullt verkliga. Världen ser dock höger ögonbryn skjuta i höjden.
... för att strax dala ner igen till den glada Moncan tills morrtabletten åker fram igen, och hon inte kan motstå att dricka den. Suck. Skärpning, Monica! Sov!
Du kan få låna den om du vill
Att fånga en fjäril. Det är en låt skriven av Lars Winnerbäck. En låt som jag avskydde, som gav mig en dålig känsla i magen. Det har den alltid gjort.
Sedan hörde jag den när jag var ute och gick i Göteborg på jullovet. Plötsligt hörde jag en fras som handlade om mig. Jag började lyssna nogrannare, och dra på trissor, fjärilarna började viska om nya sanningar, och jag var tvungen att lyssna om, och om igen. Sedan var jag tvungen att ringa Hanna. Tvungen! Hon och jag hade nämligen vår stora Winnerbäck-era samtidigt, tillsammans, och tillsammans hittade vi de rätta fjärilarna. De satte ord på vad vi redan visste men som vi inte kunde förklara.
Plötsligt blev låten en vän. Jag tror inte att den kommer bli min favoritlåt på långa vägar, men den kommer inte heller bli så mörk som den en gång var. Nu har jag ju lärt känna den och vet hur den ska tas.
Tack, Lars Winnerbäck för att du tänkte på mig så mycket att jag fick en egen låt. Det var schyrre!
Han kan, han.
Sådär som Muumin
Äventyr en fredag
Tano. Det är en kvinna, det! Johanna, det är en annan kvinna, det. Även jag är en kvinna, som det verkar. Vi tre kvinnor åt tacos och dansade igår, och när dansandet var avklarat for två av tre kvinnor hem till Simon. Där åt jag pasta och skrattade. Såg på brottningsmatcher. Och. Så. Vidare. Jag blev till slut så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig. Då fick jag den stora äran att för kvällen få överta självaste värdens säng (fast det hade ju faktiskt varit roligare om jag fått sova i mamma Monic/kas säng...).
Där låg jag och snusade så sött, ända tills alla andra ville sova, och min stackars säng plötsligt invaderades. Efter det sov jag inte fullt lika gott längre, men fullt lika sött. Äh, jag är inte så kinkig. Inte så nyfiken heller, för då hade jag kanske dött av nyfikenhet på vad som sades i sängen brevid. Där viskades det nämligen så tyst, ja, så tyst att inte ens Rickard hörde det. Trots att det var hans öra.
Morgonstund har Tano i mund, och när hennes buss farit all världens väg tog jag och Per nästa. Buss. Jag var lite ledsen över att min Sofia hade match i Stenhagen och inte kunde åka 110:an med mig. Men det behövde jag inte vara länge, för vem satt där när jag steg på, om inte Amandus? Ingen i så fall, för det var Amandus. Då blev slutet gott och allt annat också gott.
Godis är gott!
Surr, surr, surr
Tchüss!
Kånka
Chokladkaka x 3
Chokladkalender x 1
Trumpet
Noter till Matti
Trumpetolja till Gurra (som mirakulöst har svängt in på trumpetarbanan!)
Ev. trumpetböcker till Gurra
Fysikböcker
Två romaner
Pengar till fika med Kristin
Övrigt:
Ett glatt humör och kläder för väder!
Burr
Jag vill ha något/någon att värma fötterna på när jag kryper ner under täcket. Alltid får jag frysa.
Ironi
Tack för SMS:et. Det behövdes verkligen. Passa på att höra er för om vårt projektarbete också medan vi ändå har så fin kontakt. Kram, Moncan!
Chocklerande nyheter!
Byxor, byxor, byxor...
Varför älskar inte byx-fén mig?
Alla mina älskade byxor håller på att ramla samman. Utom tre. Eller fyra om man räknar med ett par mjukisbrallor med något annorlunda karaktär och personlighet än vad vanliga mjukisbyxor brukar ha. Men:
Mina älskade, älskade mörka "hängjeans" som jag köpte i Finland sommaren innan nian - hål i (nä, under eftersom de hänger, hehe) rumpan och trådslitna vid alla sömmar ovanför knäna.
Mina älskade, älskade stora ljusa jeans som jag bytte till mig från Hanna mot ett par mjukisbyxor - rejält hål vid höger framficka och trådslitna lite överallt.
Mina älskade, älskade tighta mörkblåa jeans som jag köpte i nian - ett hål som utvecklas sakta men säkert strax under skrevet!
Mina älskade, älskade bruna manchesterbyxor från herravdelningen på HM i (stora) ettan - alla roliga små "hårstrån" som kännetecknar manchestertyg håller på att lossna på låren, rumpan och framför allt i skrevet.
Mina en gång älskade och supersnygga mörka hängiga jeans - gigantiskt hål tvärs över halva knät.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag har ju bara älskat dem, och så går det så här... Nu har jag bara mina två hängselbyxor och mina rutiga byxor kvar utan hål. Av dem jag älskar. Och hur många byxor tror ni jag har som jag inte älskar?
Kärlek är inte alltid så lätt.
Måndag morgon
Snygg-Moncan
Tid
Götet
Jasså.
Pucko-Jonas och Pucko-Magnus! Jag som har sett fram emot att leka med dem nu på jullovet hur länge som helst. Så ringer Jonas idag och säger att han är i Norge. Jaha. Och Mägnüs den tönten åker till något "ung vänster"-möte. Jaha. Men jag då? Ska jag sitta i Göteborg och titta på Animal Planet hela tiden, hade ni tänkt?
Kanske får jag tag på en Mathilda där. Vi får se. Jag får väl roa mig med Mr Trumpet och fysikboken.
Kram (till alla utom Jonas och Magnus)!
Jag vill inte
Jag suckade igår när det skulle bli ett nytt år. Har inte det senaste varit bra, kanske? Jag minns inget år där jag varit så lycklig så ofta som 2008. Varför måste man alltid se det nya året som en ny start? Suck. Hur ofta kan man säga att man är lycklig? Jag menar, och verkligen mena det? Förhoppningsvis många gånger till. Eller bara en jättestor gång så att jag alltid är lycklig...
Jag tror väl att det kommande året också kan bli ett bra år. Nu är det sista terminen i trean, och sedan kommer alla skivorna. Studenten. Sommarlov med musikläger.
Höst. Det är den jag oroar mig för. Jag är rädd att alla mina nära och kära ska försvinna från mig. Tror jag. Inte för att det lär hända. Men ändå. Hejdå klassen (familjen) och hejdå Skrapan.
Äsch, jag är en tjej som är emot förändringar helt enkelt. Jag vill köra på vinnande koncept så länge som det bara är möjligt, och jag hatar att relationer måste förändras. Oftast slutar väl allt ganska väl, men ändå finns den där skräcken för föränding kvar. Det enda jag kan göra är att försöka omge mig med människor jag älskar, något som har fungerat ganska bra hittills.
Utgå från att alla är sköna, så blir de det automatiskt. Det är en sak jag har lärt mig. Kanske är det samma sak med år. Utgå från att det blir bra, så kanske det blir det automatiskt.
Men jag vill inte bli 19! Kan jag undvika det så blir det hela säkert ett FANTASTISKT år! Tonfallet är måhända lite sarkastiskt, men det kommande året ger säkert också några minnesvärda stunder att smaska på.
Hejdå, jag är inte sammanhängande. Bättre sammanhållning nästa gång!
Gott nytt år?
Detta var vad jag förväntade mig skulle hända. Oj, vad fel jag hade. Efter nämnda trevliga middag for jag, Mathilda och Lindmark till stan för att kunna ta oss till Sunnersta innan klockan slog tolv. På stan mötte vi Blondin-Bellas granne, en tjej från Vasastan (?) som valde att tillbringa sitt nyår på People i Uppsala. Sedan kom en hel busslast av Isabeller och andra kvinnofolk precis innan vår egen buss anlände.
Det blev en chipsfylld busstur. Plötsligt tittade vi upp, och då klev Hillevi och Ronja på, kärt möte så att säga. Vi åkte vidare tillsammans, och klev av bussen med fem minuter till godo. Springa, springa (Gott Nytt år?) där är de!
- GOTT NYTT ÅÅÅÅR!!!
Åh, den känner jag. Och den. Och lite den, och den och den. Va? Är han här? Hej, Monica heter jag. Jag är här med... öh, den, den, den och den. Ja, ja, vi kan väl gå in.
Fint hus, fint ställe att lägga väskan på, fint att snoka i, fint att dansa i. Jag var nöjd iallafall. Den nöjdheten (från och med nu ett befintligt ord) höll sig kvällen igenom, och jag hade väldigt kul med "Ayia Napa"-låtar och lite ABBA att digga till. Det enda tråkiga var att kvällen tog slut lite för tidigt (måste man passa bussar så måste man) och att Mathilda blev knockad av en väderkvarn till dansare. Han var lång och drämde till uppifrån med sina släggor till armbågar. Jag fick smaka på dem två gånger eller så, men Mathilda blev totalsmackad och låg utslagen på en soffa i 45 min innan vi gick till bussen. Hjärnskakning? Jag ska ringa henne och fråga.
Bussen var så sen att jag missade min buss från stan och sov hos Mathilda istället. Då fick jag äran att träffa hennes lillebror, och han bjöd mig på en godis. Slutet gott, allting gott (utom Mathildas huvud, kanske)! Mitt kanske bästa år någonsin, men definitivt mitt bästa nyårsfirande någonsin!
(Jag fick även bekräftat att trumpetare kysser väldigt bra. Av annans erfarenhet, men ändå. En vacker dag ska jag testa själv!)