moncan

Jonas gick igenom värdesiffror med klassen och ville ge ett exempel från matteboken varpå han frustrerat slänger ur sig:


- Finns det inga uppgifter i den här boken?!

Förmiddagen är knappt värd att nämna, så därför låter jag bli. Kvällen däremot blev rejält lyckad:

Jag och Isabelle fick skjuts av mamma in till Allianshallen där vi skulle sitta i sekretariatet på A-lagets (dam) match med Magnus, tränare och lillebror.
Beluf och jag gick och satte oss och fick en snabbkurs i alla funktioner på klockan av snus-Johan. Smarta som mörtar som vi var förstod vi att Magnus ville prata i micken, så vi lämnade den platsen ledig. Nog blev han glad alltid. En annan som var glad var domarn som roade sig kungligt med att trackasera oss kvinnofolk. Ja du. Äh, hela matchen flög förbi, för det var ju sköna människor att hänga med.  Danne kom också och hälsade på oss i någon paus liksom Hanna och Becka. Anna som satt på bänken denna match kom också fram, och Isabelle berömde henne för hennes spelarinsatser. Grejt!
Alla var så söta så, så där hann man bli på lite bra humör. Något som höjde det ytterligare var att vi visste att det var dags att mysa med Hanna i deras garage så fort vi kom hem.
Vi kutade in, hämtade lite teer, frukt, macka, banangegga, ahlgrens slädar och film, och sedan bar det av till det Björkestenska residenset. Men, vad fann Beluf och jag i garaget? Inte var det Hanna iallafall, nä det var Johan och Martin som stod och kastade pil till hot soft music. Jag joinade pilkastningen och gjorde inte bort mig. Sedan kollade vi allihop på (passande nog) Saturday night fever med all proviant som var kompletterad av pojkarnas dundermilkshake.
När filmen var slut drog Martin hem, men vi andra stod och dansade lite klassisk disco till omgjorda ABBA-låtar, och efter lite goa filmklipp sprang vi som inte bodde där hem i snöyran. Väldigt mysig kväll!

Natten till fredagen innebar ca 1½ timmes sömn. Humöret var dock ändå på topp, och dagen blev bra med musikklassmys, jammande i elevcafeterian, bildsökande på median och middag med biogående på kvällen.
Filmen som sågs var 1408, och mina fimkollarkompisar var Juliett (hyresrätt), Jennifer och Eric. Vi chillade runt lite här och lite där, och till slut var det dags att åka hem. Jag och Jennifer gick i lugn och ro till vår busshållplats där vi i lugn och ro hade tid att "njuta" av vinterns bitande kyla. Men, inget varar för evigt, så bussen kom till slut även om den var lite sen. Bra, tänkte vi och gick och satte oss. Då upptäckte vi att busschauffören och en full tjej stod och bråkade angående hon skulle få åka med på sitt SMS eller inte. Det hela gick så långt att vi fick stå där en tjugo minuter så att en servicekille från uppsalabuss kunde komma och försöka lösa det hela. Under tiden stegrades upprorsstämningen, folk började ropa sina råd framåt i bussen, "gå av", "ta nästa buss" "men låt henne få åka med" och "gå av bussen jävla bitch". Stämningen var spänd, vad skulle hända? Till slut gick en kille som satt bakom oss fram och betalade tjejens biljett. Bussen startade och alla började skratta och prata med varandra om vår gemensamma triumf, jag och Jennifer gjorde high five med tjejen bakom oss vars kille hade betalat. HÄRLIG DRAMATIK!



Tolahopp

Jag har sovit ca 5 h eller så natten till ära, men det gör mig ingenting. Allt har varit helt magiskt idag, fattar inte varför.

Det började med att jag inte orkade upp förrän vanlig tid, 06.20, men trots en ej inplanerad dusch så kunde jag GÅ i lugn och ro till bussen idag. Det händer mig aldrig, jag förstår inte var tiden kom ifrån!

Kemin var en pina i och för sig, men vi fick sluta tidigare, och efter det har dagen varit riktigt bra. Jennifer var ohyggligt söt idag, jag hade kunnat göra vad som helst för hennes puppie-eyes. Till och med ätit pölsa...

Biologin var också kul, vi fick höra av Erik och Hasse hur lämlarna begår självmord i floder och skriker och håller på under lämmelåren. Galet kul. Jag och Sofie fick till och med klappa en liten lämmel. Död och full med arsenik, men det innebar mindre av den mordiskhet lärar-Hasse hade stött på.
Jag har världens plan! Tänk att göra en skräckfilm med lämlar! Jag tror att vi har något där, "Fåglarna" funkade ju för Hitchcock... Då lär ju en mer nordisk variant, "Lämlarna" också kunna slå igenom?

Till råga... eller vad negativt det lät. Som äpplet på allt (oh herregud, lite trött när jag skrev detta, menade grädden på moset) så berättade trum-Erik att jag skulle få en biobiljett för att vi spelade på niornas gymnasiemässa. Hipp hurra, då kan jag följa med mina homies på skräckfilm! Eller thriller var det kanske, men vem bryr sig?

Dagen har varit så bra att jag började fundera på om jag hade druckit kaffe, men det har jag tack och lov inte. Tänk att jag kan ha en så mentalt bra dag utan kaffe!

 

Tjupp, tjupp!

Idag höll Jonas så gott som hela klassen som gisslan tills varenda liten stol stod uppställd på bänkarna. Han agerade dörrvakt och såg mycket bister ut. Stolgisslan!

Mjaha. Emma har kommit på vad hon ska ha för projektarbete i trean. Hon ska lägga om golvet i alla sina klassrum för att bänkarna ska slippa vicka. 100 h kan räcka en bit.
Jag för min del tänker utreda varför musikaliska människor ofta läser natur och/eller har bra betyg. Nä det tänker jag inte. Men det är en intressant iakttagelse. På de musikläger jag har varit på senare år så har de allra flesta gått estet eller natur och haft betyg som ligger över genomsnittet. Beror det på musiken de utövar, att de genom notläsning har lätt för matte osv, eller är det tvärt om, att de ambitiösa som har lätt för matte orkar fortsätta spela? Intressant som sagt. Vem vet, kanske har slumpen givit mig de smarta brassmänniskorna och gömt undan de som har det svårare i skolan. Vem vet, som sagt.  

Jag ville egentligen säga i det här inlägget att jag älskar Emmas blogg. Anledningar:

1. Man känner på smaken av texterna att det är hon som har skrivit dem.

2. Hon överraskar mig alltid.

3. Jag blir glad i magen av mycket hon skriver för att hon är så naturligt filurig.

4. Kanske viktigast (nä) av allt; bloggen uppdateras ofta!



Mums på er, bajs på alla struliga tisdagsträningar!

När jag var liten tyckte jag om det, pölsa. Pölsa med inlagda rödbetor var ju hur gott som helst. Sedan berättade min ömma syster för mig vad det innehöll (inte rödbetorna alltså, utan pölsan), och då var det kört. Nu har jag återigen påminnts om vad som fanns däri, så om du gillar pölsa (som faktiskt smakar gott om jag minns rätt, lite som cognacsmedwurst) bör du inte kolla nu på ett utdrag ur innehållsförteckning över en pölsa:



Buljong
Nötsenor
Korngryn
Nötlunga
Svål
Nöthjärta
Nöttalg
Grislever
Lök
Koksalt
Kryddor
Konserveringsmedel



MUMS!

"Kom ihåg svart klädsel och någon huvudbonad."

Så sa Marits dress code inför konserten. Det lät ju vettigt, och i de flesta fallen var det väl vettigt. Men för mig blev det lite fel. Jag är nämligen en flicka som inte har så överdrivet många svarta klädesplagg. Därmed tänkte jag att "man tager vad man haver". Det jag hade var en enkel klänning med sidenband. Men vad skulle man ha till den då, frågade jag Johanna.
- Nätstrumpbyxor! Svarade hon bestämt i valet mellan dem och leggins. Jaha, okej tänkte jag. På skofronten hade jag inte så stort val, för det var bara en balerinasko som kom när jag ropade på paret. Det blev alltså svarta pumps istället. Ett tunnt läderband runt halsen, det var ju evigheter sedan! Det måste jag ju ha.
Klädfronten var löst, men huvudbonaden återstod. En orange keps som säger "jaktmarker och fiskevatten" är ju aldrig fel kan man tycka, men då kom Klara den underbara (rim) med massa polishattar som jag föll pladask för (jag gillade action när jag var liten, varje gång vi gick in på ICA stod jag och trånade efter ett polis-set komplett med bricka och handbojor med nycklar).
Vad var problemet, undrar ni kanske nu?
JO! Jag såg ut som en glädjeflicka med en trumpet. Lokalen var ju ändå en kyrka, så kom jag där i högklackat, en aningen för kort klänning med nätstrumpbyxor, och som kronan på verket en polishatt! Jag måste säga att jag faktiskt skämdes lite, men prästen Anders tog inte illa upp, nä inte alls. Faktum var att han erbjöd mig några hundralappar för att spela på en gudstjänst den första advent.

Mina läppar känns som suddgummin när jag tuggar på dem. Tjocka och stumma, allt på grund av trumpeten. Men det gör ju inget, ingenting gör något när man spelar det magiska musikstycket Disneytime. Det är julmagi i sin renaste form, och nu är julen inte långt borta!

Kristin Wadin, tjejen med det härligaste namnrimmet och den raraste personligheten, har brutit sin fot. Detta smärtar mig djupt, varför hon av alla människor? Ingen mer innebandy för henne i år med andra ord. Synd och skam på en tös som är så god. KRYA PÅ DIG!

Niorna har vi tappat bort idag förresten. Minst hälften försvann, men några hade vi ändå kvar mot slutet, woho. Ettorna uppträdde också ensamma för första gången, och de var så modiga och duktiga så. Matti fick det stora nöjet att lägga in ett skämt om att Helenius på trummor (en trea som innehar oerhört många centimeter) var stor för sin ålder. Busigt att låta publiken tro att han gick i ettan.

Jacob och jag lekte idag, jag fick se hans inte längre så nya rum och leka med hans tokiga hund Happy. Det var myyysigt.

Om någon inte har något bra för sig imorgon, torsdag, så kan ni alltid komma ner på stan och fika med mig och Emma. Vi kommer sitta på något café ett väldigt bra tag, så det är bara att slå en pling om man är sugen på kaffe, bulla, muffin eller sällskap.

Puss och mys i lingonskogen!

Åh. Att spela lite trumpet före varje skoldag är precis vad man skulle behöva. Tyvärr har jag en familj, främst en syster, som inte uppskattar mitt musikutövande överdrivet mycket under de tidiga morgontimmarna. Inte de sena kvällstimmarna heller  säger mor och far. HALLÅ! Det är ju den bästa tiden för mig, när ska jag annars hinna? Och hinner jag nån annan gång så sitter syster och gör viktiga läxor.

Man borde ha sovmorgon jämt så kunde man alltid vakna med lite skönt läppsurr. Mmm.


Tuss (som Amandisen bukar skriva)

Ps.. haha, jag är allt lite rolig jag... morgonstund har trumpet i mund... hahaha... hihi. Ds

Imorgon är det ingen sovmorgon på något sätt. Nej. Det är upphämtning på busshållplatsen klockan 07.05. Orsaken? Match mot Nyby, laget som jag har slagit sedan jag gick i tvåan/trean eller så. Vi får se hur det går imorgon. Morgonmatcher har aldrig varit vår grej, nej. Lagen kan man ju inte direkt säga är de samma heller. Vi får se.


Natti!

"...vad svenska skolan har för möjlighet att fånga upp destruktiva killar."

Detta utdrag kom ur ett av de många program som handlar om skottlossningen på den finska skolan i Jokela.
Vad arg jag blir när de gör sådana generaliseringar. Om samma sak skulle hända i Sverige finns det väl ingenting som säger att det skulle vara just en kille och inte en tjej som började skjuta ner folk på sin skola? Morr. Skärpning "Skolfront" i SVT!

Fjös

På kemin idag visade vår lärare vad som händer om man tänder eld på en ballong fylld med vätgas. Det smäller, sprutar eld och man känner en tryckvåg:
PANG!!!

Hela klassen såg förtjust på varandra, smått shockade men alla med glittrande julklappsögon. Alla utom Monica. Hennes glittrade också, men inte var det av glädje. Monicas största rädsla ligger nämligen inte i mörker eller spindlar. Nä, det värsta hon kan komma på är något hon alltid, jämt, dygnet runt bär med sig.
Rädslan för starka ljud, och värst av allt, plötsliga starka ljud. Människor som skrattar högt. Folk som skriker. Musik som skräller och gnisslar och dunkar och svider. Det är som tortyr.
Allt leder till den del av helvetet som kallas tinnitus. Helvetet som växer för var dag som går, ett crescendo som aldrig uppnår klimax och som aldrig kommer att avta. Som jag hatar det. Kvällar med ett huvud fyllt av toner, djävulsaccord på djävulsaccord i olika tonarter. Som jag hatar det.  

Under mina år med tinnutus har jag upptäckt en sak. Människor förknippar glädje och frihet med starka ljud.
Bilradion som dunkar sommarplågor i en cabriolet.
Att skratta så högt man bara orkar.
Tjuten när bollen går in i mål, motståndarnas eller det egna.
Karaoke med vännerna.
Vråla hejaramsor på Skrapan-Kattekampen.

Jag kan fortsätta hur långt som helst, ni förstår nog principen. När andra känner lyckorus är ångest det enda jag märker av. Om jag inte har öronpropparna förstås, och de ligger ju nästan alltid i fickan. Men de skyddar inte mot vardagsljuden, det funkar inte att gå runt med öronproppar i bara för att det finns risk att någon skrattar högt.

Usch vad jag klagar. Men det är så det är, även om jag inte tänker på det jämt så finns det alltid i bakhuvudet.
Jag vill inte få någon att ändra på sitt skratt eller att folk ska börja viska när de talar med mig. Jag vill bara att de ska tänka och att de ska ta mig på allvar om jag ber dem att dämpa sig.


MEN:

Våga inte tycka synd om mig, det är jag så grymt bra på själv. Gör mig hellre glad och lycklig, något som många, många är världsmästare på.

Lövprassel...

Hur bra Jonas än må vara på fysik så är inte det svenska språket alltid på hans sida. Dagen till ära ställde han frågan "Vilken luft är mest tätast, varm eller kall?" till vår klass. Detta påminde om en gång då Julia var väldigt frustrerad över mitt och Jennifers sölande. "Kan man bli mer långsammare?" frågade hon till Mathildas förfäran, och sent ska hon glömma detta lilla snedsteg.

Kanske har Jonas hört Julias språkbruk och tänkt att, "ja, det låter ju riktigt fint". En annan möjlighet är dock att båda två är riktiga gottegrisar, för då tenderar det att bli tårta på tårta.


Pannkakstårta

Kul. Skön första dag, sluta skolan kl 09.50 är inte dumt. Lektionen var dessutom fysik med allas vår käre Jonas som blev ytterst besviken över att ingen i vår klass var färgblind. Stackarn.

Puss