moncan

Varför har jag blivit en sån komplett berg-och-dal-bana? Idag har jag varit helt omöjlig vissa stunder, jag vet, och jag ber om ursäkt för mitt humör. Jag tror att jag mår dåligt av att prestera med saker jag inte tror på själv. Det var rena rama fluglortarna jag hade att göra med idag, och ändå pendlade humöret som lodet i en annan moraklocka.
Hur som helst löste sig allt rätt okej, och när årsmötet för musikklasserna började var jag strålande glad. Detta höll i sig, fika och ett jazzstycke vid namn "glass" improviserades fram (dock inte av oss, utan av 3:orna... mest känsla stod John och Philip för med blockflöjt samt symbal...hmm) och vi framförde ett a cappella-stycke med inslag av trumpet. Lite jammande på slagverkssektionen med John, och kvällen var över. Ida skjutsades hem. Det kändes lätt att andas igen, och pappa skulle komma hem efter en dryg vecka i Finland. Jag mådde verkligen bra, men nu för ett tag sedan hände lite saker som gör mig aningen ångestladdad igen. Alltså har humöret hamnat nere i Marianergraven igen. Eller vi ska inte överdriva, Fyrisåns botten kanske räcker, men det är inte så mysigt där heller med all skit man får simma i.

Nog om mig. Har Du gjort något du vill berätta om? Gör gärna det då, jag står till ditt förfogande och lyssnar gärna. Jag gillar att lyssna. Det är befriande.