moncan

Kvällen till ära har både en och två gossar fallit för mig, och jag föll likaså. Den ende som inte föll var Jocke, för han "tog det lugnt". Det innebar att han avstod från att svänga. Fallandet berodde alltså inte så mycket på min charm, även om den ju stundvis är enorm, nä, ikväll var det åter igen fotboll som gällde!
Det hela började med ett mail från Marit (dirigenten) där det stod att hon, Ulf (slipsknytaren) och Mona (husmor) skulle spela fotboll på Yrsa och att man gärna fick komma. Kul tänkte jag. Dock satt jag på utsatt tid, kl 19, hemma hos Hanna i hennes garage samman med Isabelle, inte på fotbollsplanen i Gamlis. Fint folk kommer alltid sent, tänkte jag. Elin "aka" Husman tänkte lite annorlunda, så ett telefonsamtal och en bussresa senare var jag framme.
Genast såg jag mitt folk! Ulf syntes lång väg med sitt karaktäristiska huvud (runt), men det var faktiskt många där som jag inte kände igen också. Hur som helst fick jag inte vara i Ulfs lag även om det från början var min önskan. Men det gick bra ändå.
Till en början var det tjongboll, det vill säga: folk sprang in i varandra, halkade och skjöt chansbollar åt alla möjliga håll. Snabbt insåg jag dock att vi hade Zlatan i vårt lag. Hu så han trixade med sina fötter, med den fina känslan i fötterna skulle han säkert kunna ge fantastisk thaimassage (eller är det kinesisk? Japansk?). I detta läge var jag fortfarande vanlig spelare. Sedan över jag till (domedags-pompom popom) målvakt!
Aldrig förr har yrsa hört så många "ajajajaj". De kom för övrigt från mig, inte mina lagspelare. Ändå gick det inte så tokigt (vad kan jag säga, femmannamål). Martin fick krupp när jag hade tagit någon lååång boll och någon fin skruvad sak, så till slut körde även han en Zlatan. När jag höll i bollen hoppade han med höften före in i mäj, och se, bollen och Monica hamnade i mål! Han är allt bra listig.
Som målvakt hade jag min lilla armé. Den trogne Niklas som stod vid min sida och hindrade mången ond motståndare, Jocke som psykade mig till gott humör, samt resten av laget som hoppade in olika ofta. Husman var också relativt trogen.
Vad ska man berätta nu då? Det finns ju så mycket. Som att jag tror att vårt lag vann. Eller att jag fick kramp i tårna. Eller att Alme och Björke kom sent och värmde upp som äkta atleter till skillnad från oss andra. Eller att solen sken på oss medan det regnade i Storvreta. Eller att min spelstil var något brutal. Eller att Marit kunde vara galen. Eller att Mona gick in i kamperna med sällan skådad glöd. Eller att jag skrattade praktiskt taget konstant, även om det inte alltid märktes. Eller att vi var minst 13 pers ett tag. Eller att jag tycker att vår orkester med flera är gullig. Eller att Ida tittade förbi på cykel. Eller att jag trodde att en Erik bara pratade engelska den första dryga halvtimmen. Eller att Elin som målvakt följde Jockes exempel och lät bollen rulla mellan benen (mål!). Eller att mitt, Martins, Jockes, Niklas och Eriks nya lag vann trots Martins domedagsmin då vi började. Det var sista matchen.
Till slut satte Jocke den avgörande bollen i mål, och det var VACKERT att vi vann. Så vackert att vi försökte göra gräsänglar. Hm. Vi lade oss praktiskt taget alla i gräset en bit bort, medan Alme och Björke fortsatte att trixa med bollen. Det var mysigt på sitt sätt, och till slut fortsatte vi mot våra grejer för att kunna ta oss hemåt. Då fick jag två (från även mitt håll) svettiga kramar och några hejdå:n. Nu i efterhand har jag kommit på att det där var nog praktiskt taget de första "riktiga" kramarna jag har fått sedan jag har börjat jobba. Förutom en jag fick av Ida igår då... Men det var fint med kramar även om de var svettiga, för kramar mår jag bra av! 

TACK MARTIN FÖR ATT DU TOG MED DIG MINA MYSJEANS MED MOBILEN SOM JAG GLÖMDE!

Kram, kram, kram (fräscha nu, för jag har duschat) på er!