I survived!
Okej, nu har ni chansen att möta en övernaturlig kvinna. Jag lever och är vid gott mod trots en träning som var helt galen. Den började med en joggingrunda på en halvtimme, fast den sista kvarten snarare sprang jag jämte Andrea den Outtröttliga. Båda beskyller vi varandra för det höga tempot, men jag vet att det var hennes fel. Vi sprang lite för långt också, dvs fel. I sol.
När vi lite senare (gåendes) kommit fram till backen upp till Stensture-monumentet lade jag mig i gräset ett tag. Trädet ovanför mig roterade sakta, det var nästan vackert. Drickandet var dock närmast en omöjlighet, illamåendet stod mig högt i halsen och bara tanken på ännu en klunk fick det att vända sig i magen. Det var som på den gamla goda tiden då man hade Björn som fotbollstränare!
Nu var det dags för rusherna. 10 x 45 sekunder i full fart, som sagt, uppförsbacke. Det lustiga är att när man springer så finns inget annat än benen och andningen. Inget illamående, inget snurrande, ingen huvudvärk. Tyvärr återkommer det när man slutar springa.
Jag var definitivt inte bland de första nu längre, men jag kom varenda gång fram till Stolpen, den stora klungans gula mål, platsen där man saktade av. Dock bland de sista av dem som tog sig dit upp, men jag är ändå nöjd. Vet ni vad det lustiga är? De fysiska bekymren avtog med rusherna, även om benen blev stummare för var gång. Huvudet säger liksom att man springer jättefort medan benen mot slutet näst intill går. Och ett tag andades jag genom ena örat. Kändes och lät så åtminstone. Började tänka Natur där, men jag kom inte fram till någon logisk förklaring, så jag valde att anta att jag hade fel.
Nu skulle jag utan problem kunna jogga en långsam runda i spåret och faktiskt njuta av det. Jag är nog övernaturlig! Var inte blyga, be mig gärna om en autograf, jag har faktiskt jobbat lite på den nu.
Legally Blonde: Träning ger endorfiner. Endorfiner gör dig lycklig. (Lyckliga människor skjuter inte sina män.)
Jag tror att hon har en poäng!
Endorfiner önskas dig!
När vi lite senare (gåendes) kommit fram till backen upp till Stensture-monumentet lade jag mig i gräset ett tag. Trädet ovanför mig roterade sakta, det var nästan vackert. Drickandet var dock närmast en omöjlighet, illamåendet stod mig högt i halsen och bara tanken på ännu en klunk fick det att vända sig i magen. Det var som på den gamla goda tiden då man hade Björn som fotbollstränare!
Nu var det dags för rusherna. 10 x 45 sekunder i full fart, som sagt, uppförsbacke. Det lustiga är att när man springer så finns inget annat än benen och andningen. Inget illamående, inget snurrande, ingen huvudvärk. Tyvärr återkommer det när man slutar springa.
Jag var definitivt inte bland de första nu längre, men jag kom varenda gång fram till Stolpen, den stora klungans gula mål, platsen där man saktade av. Dock bland de sista av dem som tog sig dit upp, men jag är ändå nöjd. Vet ni vad det lustiga är? De fysiska bekymren avtog med rusherna, även om benen blev stummare för var gång. Huvudet säger liksom att man springer jättefort medan benen mot slutet näst intill går. Och ett tag andades jag genom ena örat. Kändes och lät så åtminstone. Började tänka Natur där, men jag kom inte fram till någon logisk förklaring, så jag valde att anta att jag hade fel.
Nu skulle jag utan problem kunna jogga en långsam runda i spåret och faktiskt njuta av det. Jag är nog övernaturlig! Var inte blyga, be mig gärna om en autograf, jag har faktiskt jobbat lite på den nu.
Legally Blonde: Träning ger endorfiner. Endorfiner gör dig lycklig. (Lyckliga människor skjuter inte sina män.)
Jag tror att hon har en poäng!
Endorfiner önskas dig!
Kommentarer
Trackback