moncan

Idag ställdes jag inför ett stort moraliskt dilemma. Uppenbarligen var jag den enda som kunde se det brutala i att på sätt och vis omskära en av sina egna. Mina egna åtminstone. Det ingick i dagens biologilektion att "cutta" Kaj, min kära släkting och en äkta Kaja.
Kaj Kaja hade blivit nedskjuten av statens egen torped, skott i bakhuvudet på nära håll enligt Gustaf. Rena slakten sa han, och han kan ju sina grejer. Vingen var lite blodigare, men hey, det är inte jag som har erfarenhet av skoningslösa avrättningar.
Jag verkade vara den ende som inte såg det komiska i att skoningslöst stycka någon ur min egen familj, någon som delar mitt namn. Olle såg det roliga, och Sofie Den Grymma hade även hon rätt kul åt det hela. Ack o ve.
Slutligen hade jag inget val. Jag märkte att Hans, en av statens anställda, höll sina ögon på mig. Hans hand var aldrig långt från mobilen. Skulle han kunna ringa torpeden om jag inte gav mig in i skändandet med liv och lust? Jag vågade inte ta risken. Därmed började jag nacka och klippa och pilla och skära för glatta livet. Mathilda och Sofie hade inga moraliska spärrar utan anslöt sig till dissikerandet med stort engagemang. Till och med Gustav plockade en och annan fjäder, men kanske gjorde han inte tillräckligt mycket kallblodigheter? Måhända hittas han i en mörk gränd imorgon efter ett möte med statens torped. Jag håller mina tummar och stortår för att Hasse hade uppmärksamheten på annat håll.
Kaj var en stor Kaja, han samlade sin mat flitigt och ingen Kaja jag träffat har visat sitt hjärta för mig på samma sätt som han. Ingen har visat lungorna, tarmarna och muskelmagen med dess stenar och frön lika tydligt heller för den delen. Hans lever hade klarat minst en folköl i fågelmått mätt. Vilken karl. Jag ska inte glömma dig Kaj, du var en makalös Kaja.