Rent bubbel
Jag är töntig. En vacker dag för någon vecka sedan var det verkligen en vacker dag. Klockan hade väl närmat sig 20 och jag var på väg till en gammal god vän. Solen sken fortfarande, och den gjorde att allt framför mig softades lite i ett strålande soldis. Plötsligt kom jag på mig själv med att le. Det kändes fånigt, men ändå log jag större och större. Sedan började jag skratta. Inget högt skratt, utan mer ett litet lågt kluckande ända-från-magen-skratt.
Helt ensam på en raksträcka var jag bland alla små gator och nyutslagna björkar. Skrattandes. Jag kände mig som ett litet barn som inte ännu har lärt sig att kontrollera sina impulser, för det gick inte att hålla inne allt bubbel. Tänk om man kunde spara det där bubblet på burk? Plocka fram lite konserverad lycka ur ett skåp när man behövde det...
Jag älskar de stunderna när man känner sig riktigt levande, när det är som att man har något stort i sig som bara måste ut - de riktigt klara ögonblicken då allt är rent oavsett hur skitigt det är.
Helt ensam på en raksträcka var jag bland alla små gator och nyutslagna björkar. Skrattandes. Jag kände mig som ett litet barn som inte ännu har lärt sig att kontrollera sina impulser, för det gick inte att hålla inne allt bubbel. Tänk om man kunde spara det där bubblet på burk? Plocka fram lite konserverad lycka ur ett skåp när man behövde det...
Jag älskar de stunderna när man känner sig riktigt levande, när det är som att man har något stort i sig som bara måste ut - de riktigt klara ögonblicken då allt är rent oavsett hur skitigt det är.
Kommentarer
Trackback