moncan

Idag är jag sjuk. Näsan rinner. Halsen gnisslar. I huvudet sitter ett lagom stort betongblock. Öronen är fulla med bomullstussar som dämpar allt ljud och får mig att säga "va?" stup i kvarten. Benen är fyllda med sand ända ut i tåspetsarna.
Jag blir ju aldrig sjuk. Men det blev jag tydligen ändå. Hela natten har jag varit för trött för att sova. Det är jag fortfarande, men det struntar jag i, för nu har jag hela dagen framför mig, alldeles ensam i mitt röda hus. Härligt!
Det är nu Titanic är som bäst. Man behöver inte tänka, man sitter bara och känner och grinar. Det är helt underbart. Man får gråta över något man inte är ledsen över, och man behöver inte skämmas, för det finns ju ingen annan än Leo och Kate i rummet. Kallas terapi. Och te är icke att förglömma.

Kort uppdatering:
Helgen har varit ytterst berikande med många intressanta möten, både formella och personliga. Det är verkligen kul att träffa nya människor på "neutral" mark. Måhända åker jag på nästa riksmöte också, trots att jag tidigare var så übersäker på att detta var mitt sista ett bra tag framöver.

Kärlek till just Dig!


p.s. Klassen, ha det så kul på skansen!!! d.s.