moncan

På kemin idag visade vår lärare vad som händer om man tänder eld på en ballong fylld med vätgas. Det smäller, sprutar eld och man känner en tryckvåg:
PANG!!!

Hela klassen såg förtjust på varandra, smått shockade men alla med glittrande julklappsögon. Alla utom Monica. Hennes glittrade också, men inte var det av glädje. Monicas största rädsla ligger nämligen inte i mörker eller spindlar. Nä, det värsta hon kan komma på är något hon alltid, jämt, dygnet runt bär med sig.
Rädslan för starka ljud, och värst av allt, plötsliga starka ljud. Människor som skrattar högt. Folk som skriker. Musik som skräller och gnisslar och dunkar och svider. Det är som tortyr.
Allt leder till den del av helvetet som kallas tinnitus. Helvetet som växer för var dag som går, ett crescendo som aldrig uppnår klimax och som aldrig kommer att avta. Som jag hatar det. Kvällar med ett huvud fyllt av toner, djävulsaccord på djävulsaccord i olika tonarter. Som jag hatar det.  

Under mina år med tinnutus har jag upptäckt en sak. Människor förknippar glädje och frihet med starka ljud.
Bilradion som dunkar sommarplågor i en cabriolet.
Att skratta så högt man bara orkar.
Tjuten när bollen går in i mål, motståndarnas eller det egna.
Karaoke med vännerna.
Vråla hejaramsor på Skrapan-Kattekampen.

Jag kan fortsätta hur långt som helst, ni förstår nog principen. När andra känner lyckorus är ångest det enda jag märker av. Om jag inte har öronpropparna förstås, och de ligger ju nästan alltid i fickan. Men de skyddar inte mot vardagsljuden, det funkar inte att gå runt med öronproppar i bara för att det finns risk att någon skrattar högt.

Usch vad jag klagar. Men det är så det är, även om jag inte tänker på det jämt så finns det alltid i bakhuvudet.
Jag vill inte få någon att ändra på sitt skratt eller att folk ska börja viska när de talar med mig. Jag vill bara att de ska tänka och att de ska ta mig på allvar om jag ber dem att dämpa sig.


MEN:

Våga inte tycka synd om mig, det är jag så grymt bra på själv. Gör mig hellre glad och lycklig, något som många, många är världsmästare på.

Lövprassel...