Upp som en sol och ner som en husmanskost
Igår var rolig. Det blev en lång dag med uppgång 06.25 och isänghoppning ca 02.30. Därmed hann man göra massa saker och få massa saker gjort. Jag åt till exempel en IKEA-korv. Handlade massa lampor och en hylla.
Eftersom en promenadseger kan innebära att man får lite för lite motion tänkte jag och Isabelle att en promenad är ju aldrig fel, för sådana är vi bra på.
Hemmagjord husmanskost vill man ju ha sedan. Varför inte nystekta köttbullar, nymosat potatismos och inte fullt lika (men relativt) nykokad lingonsylt? Mumma. Jag måste dock säga att när sånt här händer mig får jag alltid en fruktansvärd lust att stå och frysa en evighet eller två i väntan på en buss. Sagt och gjort! Den första bussen som kom gick jag på, och vart kunde man hamna då? Jo, i Nybygård hos fröken Jennifer.
Det verkade som att det var fler som hade fått en plötslig busslängtan, för allt eftersom kvällen led så troppade det in klasskamrater, skolkamrater och ett par tvillingsystrar med sina "respektive". Det hela blev ganska charmigt, och om jag ska nämna några höjdpunkter så tänker jag nämna några höjdpunkter.
En av dem var när Mathilda och Marcus erkände att jag var ett geni när jag drog fram det gamla Alhgrens-bilar-i-varmt-(tex-Lipton-skogsbärs)te-esset ur skjortärmen. En annan mycket underhållande händelse var när vi såg på videoband som visade två pyttesmå och mörkhyade vilda tvillingar. Vi fick även se deras dansante fader, samt deras tysta, tjocka och tunnhåriga lillasyster. Vi bjöds på härliga 80-talsbrillor. Vi bjöds på en sann reaktion av modersinstinkt. Ja, vad ska jag säga, bandet var fullspäckat med happening.
Überfin kväll, inte fullt så überfin bussresa hem. Där satt nämligen en halvfinsk kvinna, drygare än självaste Yes, som teroriserade alla bussresenärer som trängt ihop sig i den liiilla halva av bussen som var fri från spyor.
Hon ville ju bara vara trevlig, som hon sa. Ja, och det skulle alla lyckebograbbarna veta, att i Sverige, här firar man fars dag. Men inte skulle de ta illa upp, hon försökte ju bara vara trevlig. Hon var ju faktiskt också utländsk, även om det inte syntes, nä de tyckte nog att hon var väldigt vit, va? Nä, okej, hon skulle vara tyst. Ingenting skulle hon säga, nä, hon visste ju att alla var trötta och mådde illa, ja, det gjorde ju hon också, men hon ville ju bara vara lite trevlig på den här bussen fylld med tråkiga människor. Oj, han vågade inte ens svara när hon pratade med honom.
Plötsligt är jag inte fullt lika stolt över att vara halvfinne....
Knüff
Eftersom en promenadseger kan innebära att man får lite för lite motion tänkte jag och Isabelle att en promenad är ju aldrig fel, för sådana är vi bra på.
Hemmagjord husmanskost vill man ju ha sedan. Varför inte nystekta köttbullar, nymosat potatismos och inte fullt lika (men relativt) nykokad lingonsylt? Mumma. Jag måste dock säga att när sånt här händer mig får jag alltid en fruktansvärd lust att stå och frysa en evighet eller två i väntan på en buss. Sagt och gjort! Den första bussen som kom gick jag på, och vart kunde man hamna då? Jo, i Nybygård hos fröken Jennifer.
Det verkade som att det var fler som hade fått en plötslig busslängtan, för allt eftersom kvällen led så troppade det in klasskamrater, skolkamrater och ett par tvillingsystrar med sina "respektive". Det hela blev ganska charmigt, och om jag ska nämna några höjdpunkter så tänker jag nämna några höjdpunkter.
En av dem var när Mathilda och Marcus erkände att jag var ett geni när jag drog fram det gamla Alhgrens-bilar-i-varmt-(tex-Lipton-skogsbärs)te-esset ur skjortärmen. En annan mycket underhållande händelse var när vi såg på videoband som visade två pyttesmå och mörkhyade vilda tvillingar. Vi fick även se deras dansante fader, samt deras tysta, tjocka och tunnhåriga lillasyster. Vi bjöds på härliga 80-talsbrillor. Vi bjöds på en sann reaktion av modersinstinkt. Ja, vad ska jag säga, bandet var fullspäckat med happening.
Überfin kväll, inte fullt så überfin bussresa hem. Där satt nämligen en halvfinsk kvinna, drygare än självaste Yes, som teroriserade alla bussresenärer som trängt ihop sig i den liiilla halva av bussen som var fri från spyor.
Hon ville ju bara vara trevlig, som hon sa. Ja, och det skulle alla lyckebograbbarna veta, att i Sverige, här firar man fars dag. Men inte skulle de ta illa upp, hon försökte ju bara vara trevlig. Hon var ju faktiskt också utländsk, även om det inte syntes, nä de tyckte nog att hon var väldigt vit, va? Nä, okej, hon skulle vara tyst. Ingenting skulle hon säga, nä, hon visste ju att alla var trötta och mådde illa, ja, det gjorde ju hon också, men hon ville ju bara vara lite trevlig på den här bussen fylld med tråkiga människor. Oj, han vågade inte ens svara när hon pratade med honom.
Plötsligt är jag inte fullt lika stolt över att vara halvfinne....
Knüff
Kommentarer
Trackback