moncan

Det är sjukt vad man förändras genom åren. Ändå är jag samma gamla skitunge som i ettan. Det är bra konstigt. Om jag ska specificera mig så måste jag berätta om mina brister, men jag vill hellre att ni lever i en illusion om en perfekt Moncan, så jag tror att jag låter bli.

Jag har kommit på en egenskap som jag älskar hos de människor som har den: tålamod.
Jag beundrar verkligen människor som kan ta det lugnt och som inte måste stressa vidare i vad de nu har för sig - antingen det gäller att lära sig något, samtala eller annat spännande.

Jag och Mathilda har kommit lite längre i funderingarna på hur min frmatida fästman, norsken, ska vara.
Norsk, rik och snygg. Prata norska ska han också göra förstås.


BLÄ! Nu får det ta och hända något spännande i mitt liv snart! Jag är väl för bortskämd med att aldrig ha en lugn stund, så nu när jag egentligen inte har gjort något på 1 ½ dag så kommer frustrationen och rastlösheten krypande... Det liksom smyger omkring något i kroppen som inte är som det ska. Det känns som att allting håller på att glida mig ur händerna, att det som har varit bra håller på att ersättas av en mörkgrå sörja. Jag antar att det är vintern...

mrrjuff