Nyfunna muskler på framsida smalben. Med mera.
AAAAAAAAAAAAJ!!!
Smärta är vad som mött mig de senaste två dagarna.
Varför?
Idrott och motion såklart, vad annat finns som kan vara uppsåt till dessa kroppens avgrundsvrål? Så här ligger det till:
Moncan hade fullt upp med liv och annat under våren, så när innebandyserien tog slut sa hon tack och hej och tog en välbehövlig vilopaus som gjorde henne till en lyckligare Monca. Tiden gick, huvudet vilade upp sig och kroppen förslappades. Ett fåtal träningar besöktes med mycket ojämn fördelning, och så plötsligt hade hela våren och sommaren gått, och mor hade anmält Moncan till cup. Jaha. Därmed var det bara att rota fram toolbagen och snöra på skorna, för här skulle det liras innebandy!
I ottan, närmare bestämt 06.40, befann sig Moncan och Isabelle redo att hämtas upp för en dag fylld med spelglädje. Det blev både en och två och tre matcher, alla om 3x15 minuter som klarades av. Två vanns, en blev oavgjord. Dagen efter blev det ytterligare två matcher - en semifinal, och en fight om bronset. Välförtjänt brons blev det! Yeah!
Först kom glädjen. Sedan kom smärtan. Vad som tröstar mig är att jag tror att min backkollega Ida har nästan lika ont som jag, för hon låg på ungefär samma nivå i träning och vi fick i tre av matcherna varva på bara två backpar. Aj. Men innebandy rockar! Och ikväll blir det träning igen. Aj. Jippi.
Med andra ord ser jag fram emot ännu en dag i smärtans tecken. Trapporna till naturkorridoren tar jag som en gravid: benen isär, ryggen kutande och förflyttning framåt med ren och skär armstyrka.
Länge leve Moncan!
Smärta är vad som mött mig de senaste två dagarna.
Varför?
Idrott och motion såklart, vad annat finns som kan vara uppsåt till dessa kroppens avgrundsvrål? Så här ligger det till:
Moncan hade fullt upp med liv och annat under våren, så när innebandyserien tog slut sa hon tack och hej och tog en välbehövlig vilopaus som gjorde henne till en lyckligare Monca. Tiden gick, huvudet vilade upp sig och kroppen förslappades. Ett fåtal träningar besöktes med mycket ojämn fördelning, och så plötsligt hade hela våren och sommaren gått, och mor hade anmält Moncan till cup. Jaha. Därmed var det bara att rota fram toolbagen och snöra på skorna, för här skulle det liras innebandy!
I ottan, närmare bestämt 06.40, befann sig Moncan och Isabelle redo att hämtas upp för en dag fylld med spelglädje. Det blev både en och två och tre matcher, alla om 3x15 minuter som klarades av. Två vanns, en blev oavgjord. Dagen efter blev det ytterligare två matcher - en semifinal, och en fight om bronset. Välförtjänt brons blev det! Yeah!
Först kom glädjen. Sedan kom smärtan. Vad som tröstar mig är att jag tror att min backkollega Ida har nästan lika ont som jag, för hon låg på ungefär samma nivå i träning och vi fick i tre av matcherna varva på bara två backpar. Aj. Men innebandy rockar! Och ikväll blir det träning igen. Aj. Jippi.
Med andra ord ser jag fram emot ännu en dag i smärtans tecken. Trapporna till naturkorridoren tar jag som en gravid: benen isär, ryggen kutande och förflyttning framåt med ren och skär armstyrka.
Länge leve Moncan!
Kommentarer
Trackback