Band Camp 2008
Jag saknar dem. Tokmycket.
Musiklägret is OVER. Igen. Jag kommer att sakna att ligga och prata med Isabelle genom halva nätterna trots att man vet att sömn hade varit bättre. Hon kramade mig en gång i matkön. Det kan ha varit första gången på ett år. Vi håller liksom inte på med sånt. Men vi är nog lite kära. Iallafall jag.
Jag kommer sakna alla gubbar. Arne med de rutiga byxorna.
Och Gubbarna Harald i plural som varje förmiddag hade med sig en termos, några digestivekex i en liten matlåda samt ett par extrakoppar. Där satt man i skuggan av ett äppelträd och njöt av sommarvärmen och av sällskapet.
Allsång med pensionärerna var också en angenäm upplevelse. Flera gånger satt vi där med dem och klämde i till Oboj och Rönnerdal. Gamlingarna hörde hemma i närheten av Göteborg, och deras årliga landskapsresa hade lett dem till Jönköping och Småland. De hade bland annat varit på tändsticksmuseet.
Något som var lite synd med årets läger var att många av ens vänner var mer otillgängliga än de varit andra år. De spelade nämligen i ett högsatsande och högpresterande ungdomsbrassband, SYBB (Swedish Youth Brass Band), och under lägrets gång skulle de spela in en skiva tillsammans med den engelska familjen Sykes. Där ingår pappa Steve, (nu berättar jag bara vad andra har berättat för mig, så jag vågar inte lova att ryktena är sanna) en av fyra tubasolister i världen som kan försörja sig på tuban, mamma Joanne, en duktig trumpet/kornett-solist, storebror Stephen 17 år, en trombonist som är så duktig att han kanske får familjen att flytta till USA eftersom det inte längre finns någon lärare kvar i England som kan lära honom någonting, och slutligen lillebror Carlton 15 år, som spelar tuba liksom far sin och är väldigt begåvad.
Jag känner att jag kom av mig lite, för det jag ville säga var att det hade varit trevligt ocm SYBB:arna hade kunnat vara med oansvariga och lekt med oss en gnutta mer.
Jonas berättade åter igen om hur Måsen slutade sin flykt bland vitvarorna, mosad under en träklubba efter den berömda Blicken. Vi skrattade så vi kunde gråta.
Jag kommer sakna att sitta brevid Samuel, min långe och fantastiske trumpetkollega. Han var en dag ute och scoutade terrängen lite, och då hittade han en badplats av toppklass. Där badade vi en dag, några stycken, och hu så bra det kändes. Vattnet var varmt (24 grader?) och bottnen var mjuk, sandig och ganska långgrund. Mumma. Vi simmade ut till (Loch) "Nessie" och trasslade in oss i tentakler, vi stod på stenar, jag fick kramp och, ja, sedan gick vi väl hem. Detta var början på slutet av lägret. Vad vi kom tillbaka till var nämligen Den Sista Måltiden med Lars.
Den var väldigt god, kan jag förresten tala om, hamburgare av toppskick. Synd bara att den förde med sig den sista Lars-stunden för i år. Den lilla tönten skulle nämligen på sin systers bröllop dagen efter (lördagen, även känd som konsertdagen och sista nattens början), så han skulle ta ca 20-tåget hem direkt efter slutet av skivinspelningen.
Sista natten började lite småtrött, men slutade med klass.
Vi hade ringlekar i liten skala och volleyboll i ännu mindre skala. Vi hade improviserad allsång runt ett piano där man sjöng med bäst man kunde, antingen i melodin eller egna stämmor. Lite deep talking var det också. Och en del av natten var lite obehaglig för min del, så då flydde jag, men resten var fin. Isabelle och jag satt på vårat rum då först Axel och sedan Samuel och Martin tittade in lite. Samuel lät oss uppleva en psykisk frisering av håret. Tokläskigt. Sedan var det dags för en prommenad, var det tänkt, men då hamnade vi på ett tak med ett antal andra och satt och väntade in soluppgången.
Så småningom började folk droppa av, och till slut var det bara jag, Isabelle, Jonatan och Axel kvar. Vi tog oss ner just som solen gick upp, och sedan satte vi oss ett tag på rummet där vi städade och bland annat plattade hår. När min lugg fått sin beskärda del möttes jag av denna syn:
Därefter var det tid för en kopp kaffe för vissa. Eller ja, försök till kaffe, men allt som kom ur maskinen var choklad. Lekparken, tänkte vi, och i mitt och Isabelles huvud uppenbarade sig en av de två fantastiska lekparker som vi hade sett i Jönköping. Dit gick vi, och där lekte vi länge och väl. Det som vi inte testade i den lekparken var inte värt att testas.
Hem till frukost som vi delade med några andra morgonpigga till tonerna av tuba-Tiinas (även känd som Tiina med två i) lilla brassensemble.
Städa, packa, kramring, hej då!
Sova i bil.
Fika hemma. Hyra två filmer. Se två filmer. Spela lite. Sova.
Äh, det går aldrig att få med allt, och jag har missat tokmycket som bara finns i mitt huvud. Jag saknar så många därifrån, och jag hoppas att de saknar mig lite också. Glöm mig inte!
Musiklägret is OVER. Igen. Jag kommer att sakna att ligga och prata med Isabelle genom halva nätterna trots att man vet att sömn hade varit bättre. Hon kramade mig en gång i matkön. Det kan ha varit första gången på ett år. Vi håller liksom inte på med sånt. Men vi är nog lite kära. Iallafall jag.
Jag kommer sakna alla gubbar. Arne med de rutiga byxorna.
Och Gubbarna Harald i plural som varje förmiddag hade med sig en termos, några digestivekex i en liten matlåda samt ett par extrakoppar. Där satt man i skuggan av ett äppelträd och njöt av sommarvärmen och av sällskapet.
Allsång med pensionärerna var också en angenäm upplevelse. Flera gånger satt vi där med dem och klämde i till Oboj och Rönnerdal. Gamlingarna hörde hemma i närheten av Göteborg, och deras årliga landskapsresa hade lett dem till Jönköping och Småland. De hade bland annat varit på tändsticksmuseet.
Något som var lite synd med årets läger var att många av ens vänner var mer otillgängliga än de varit andra år. De spelade nämligen i ett högsatsande och högpresterande ungdomsbrassband, SYBB (Swedish Youth Brass Band), och under lägrets gång skulle de spela in en skiva tillsammans med den engelska familjen Sykes. Där ingår pappa Steve, (nu berättar jag bara vad andra har berättat för mig, så jag vågar inte lova att ryktena är sanna) en av fyra tubasolister i världen som kan försörja sig på tuban, mamma Joanne, en duktig trumpet/kornett-solist, storebror Stephen 17 år, en trombonist som är så duktig att han kanske får familjen att flytta till USA eftersom det inte längre finns någon lärare kvar i England som kan lära honom någonting, och slutligen lillebror Carlton 15 år, som spelar tuba liksom far sin och är väldigt begåvad.
Jag känner att jag kom av mig lite, för det jag ville säga var att det hade varit trevligt ocm SYBB:arna hade kunnat vara med oansvariga och lekt med oss en gnutta mer.
Jonas berättade åter igen om hur Måsen slutade sin flykt bland vitvarorna, mosad under en träklubba efter den berömda Blicken. Vi skrattade så vi kunde gråta.
Jag kommer sakna att sitta brevid Samuel, min långe och fantastiske trumpetkollega. Han var en dag ute och scoutade terrängen lite, och då hittade han en badplats av toppklass. Där badade vi en dag, några stycken, och hu så bra det kändes. Vattnet var varmt (24 grader?) och bottnen var mjuk, sandig och ganska långgrund. Mumma. Vi simmade ut till (Loch) "Nessie" och trasslade in oss i tentakler, vi stod på stenar, jag fick kramp och, ja, sedan gick vi väl hem. Detta var början på slutet av lägret. Vad vi kom tillbaka till var nämligen Den Sista Måltiden med Lars.
Den var väldigt god, kan jag förresten tala om, hamburgare av toppskick. Synd bara att den förde med sig den sista Lars-stunden för i år. Den lilla tönten skulle nämligen på sin systers bröllop dagen efter (lördagen, även känd som konsertdagen och sista nattens början), så han skulle ta ca 20-tåget hem direkt efter slutet av skivinspelningen.
Sista natten började lite småtrött, men slutade med klass.
Vi hade ringlekar i liten skala och volleyboll i ännu mindre skala. Vi hade improviserad allsång runt ett piano där man sjöng med bäst man kunde, antingen i melodin eller egna stämmor. Lite deep talking var det också. Och en del av natten var lite obehaglig för min del, så då flydde jag, men resten var fin. Isabelle och jag satt på vårat rum då först Axel och sedan Samuel och Martin tittade in lite. Samuel lät oss uppleva en psykisk frisering av håret. Tokläskigt. Sedan var det dags för en prommenad, var det tänkt, men då hamnade vi på ett tak med ett antal andra och satt och väntade in soluppgången.
Så småningom började folk droppa av, och till slut var det bara jag, Isabelle, Jonatan och Axel kvar. Vi tog oss ner just som solen gick upp, och sedan satte vi oss ett tag på rummet där vi städade och bland annat plattade hår. När min lugg fått sin beskärda del möttes jag av denna syn:
Därefter var det tid för en kopp kaffe för vissa. Eller ja, försök till kaffe, men allt som kom ur maskinen var choklad. Lekparken, tänkte vi, och i mitt och Isabelles huvud uppenbarade sig en av de två fantastiska lekparker som vi hade sett i Jönköping. Dit gick vi, och där lekte vi länge och väl. Det som vi inte testade i den lekparken var inte värt att testas.
Hem till frukost som vi delade med några andra morgonpigga till tonerna av tuba-Tiinas (även känd som Tiina med två i) lilla brassensemble.
Städa, packa, kramring, hej då!
Sova i bil.
Fika hemma. Hyra två filmer. Se två filmer. Spela lite. Sova.
Äh, det går aldrig att få med allt, och jag har missat tokmycket som bara finns i mitt huvud. Jag saknar så många därifrån, och jag hoppas att de saknar mig lite också. Glöm mig inte!
Kommentarer
Trackback