moncan

Axel Flaxel, min favorit bland eufonister, har mönstrat och blivit antagen. Nu kvarstår bara våra provspelningar, sedan vet vi om vi får tillbringa ett år tillsammans i det gröna (och då syftar jag på kläderna eftersom naturen nog utnyttjas flitigare av fjälljägarna än oss blåsfiskar). Bas-Per (galet vad duktig den killen är) i storbandet vill också hamna där. Likaså ena saxkillen som jag pinsamt nog aldrig lyckats lära mig namnet på. Men han verkar mysig. Och Axel verkade känna någon träplanka som siktade ditåt, han också.
Allt detta får det hela att kännas mer verkligt. Jag börjar kunna ta på det lite, och jag blir bara mer och mer sugen. Tråkigt förstås att lämna mina i sanning underbara uppsalamänniskor, men jag kommer ju hem ibland. Om jag kommer in. Men det tänker jag göra. Banne mig!



Lediga!