moncan

Det finns en alldeles speciell sak som jag älskar min mamma för: hon skrattar alldeles för högt!
Det finns ingen som är så rolig att se på film eller att kolla på TV med. Hon börjar klucka och fnissa och brista ut i gapskratt vid varje chans som ges. Om det så är djursjukhuset, ICA-reklamerna eller Notting Hill spelar ingen roll, plötsligt verkar de oerhört bra och underhållande. Innan man vet ordet av sitter man själv och fnissar åt alla dumma och uppenbara skämt som man knappt orkade dra på munnen åt nyss. Hennes senaste skrattkavalkader och hyllningar har riktats mot SVT:s tack-för-att-du-betalat-TV-innehavsavgiften där en kör besöker och lovsjunger intet ont anande TV-innehavsavgiftbetalare. Mor är ju för söt.
Hon skrattar också för högt på biografer. Men det är också att uppsk(r)atta, tycker jag! Däremot uppskattade jag inte mammas högskrattningsfasoner när jag var liten. Då var jag nämligen tvungen att gå och lägga mig medan mamma och pappa satt uppe och tittade. Plötsligt bröt mamma ut i ett av sina kluckningar så att man insåg att det måste vara något jätteroligt och spännande på TV:n. Som man inte fick se. Som man bara fick ligga och fantisera om. Nyfikenheten har kittlats många gånger när mor tittar på TV, ingen tvekan om saken.

Jag tror att det här inlägget var ödesbestämt att skrivas, förresten. På mitt förra inlägg kommenterade Clara att hennes mamma gillar reklampauserna för att det finns så många roliga reklamer. Det såg jag alldeles inför mitt redan planerade mamma-inlägg. Fantastiskt eller vad?

Mor, du är gulligare än gulliga kor.