moncan

Imorse fick jag åka med min glade busschaufför igen.
Jag kom springandes till bussen, och jag trodde att jag skulle missa den. Tänk om jag skulle hinna ändå? Sjuttio meter... femtio meter... tjugo kvar... tio, och bussen börjar köra. Jag kastar mig uppför den lilla backen, och får ögonkontakt med chauffören: han stannar.
Lite skamsen klev jag på, och väntade mig ett muttrande om att jag var för sen, att han inte hade tid att vänta in alla lata människor. Istället möttes jag av ett stort vitt leende i ett härligt chokladbrunt ansikte.
- Vilken tur att du sprang, så att du hann! sa han. 
Underbara människa. 
Han önskade alla "en trevlig dag" i högtalarna lite då och då, och när jag gick av vid Science Park gjorde han det igen, med samma värme i rösten som varje gång. Då vinkade jag åt honom i backspegeln... han vinkade tillbaka.