En dyster med extra lyster, tack!
Idag mår jag dåligt. Därför är jag inte i skolan. Men jag har varit duktig och sjukanmält mig. Bravo Monica!
Jag har aldrig varit så nära att sluta på innebandy som jag är nu. Det är lite sorgligt egentligen, för jag älskar själva sporten, precis som jag älskade själva sporten fotboll. Så varför skulle jag då eventuellt sluta?
Det är just så att det inte känns som att jag har spelat innebandy nästan någon gång under den här säsongen. Den där underbara känslan när man bara vet att man kan, känslan när man möter ett riktigt jämnt lag, känslan när ett helt lag är oslagbart genom sitt samarbete. Känslan av att klubban är ett med armen. Känslan av att sträva mot samma mål. Lagandan.
Jag tränar med tre lag, men nu känns inget av dem som mitt eget. Vissa lever hela sitt liv runt innebandyn, men för mig är den bara ett högt prioriterat fritidsintresse. Högt prioriterat förresten... jag vet inte hur många gånger jag har prioriterat andra saker framför träningar och matcher det här året. Det är kanske ett tecken. Jag fortsätter en bit in på försäsongsträningen med fys, men sen får vi se vad som händer. Kanske har jag hittat mitt lag då.
Rull, rull...
