moncan

Vilken UNDERBAR helg. Det känns som om allt har varit på min sida (förutom halsontet, men hallå, jag säger bara: och?)! Två gånger har jag sett himlen ljusna för att sedan lägga mig i min underbara säng som egentligen är rätt obekväm, men som till och från älskar mig.

På fredagen blev det våfflor med glass och jordgubbar hos Johanna varpå jag och denna vackra kvinna gick ut. Det kändes så härligt, för jag kände i hela kroppen att det här skulle bli en så fin start på en magisk helg. Trött men glad gled jag ner under täcket kl 4. Det var ljust och jag hade träffat på UNT-bilen två gånger. Dessutom har jag nu luktat på alla Storvretas villors blommande träd och buskar. Om vi överdriver lite. Jag älskar natten. Den är så stor på något sätt, den ger en så mycket plats och så mycket luft att andas.

Marshmallows, tre påsar, samt chorizo och korvbröd inhandlades i värmen med en Amanda, och lite senare satt man och grillade både det ena och andra och tredje vid Fyrisflodens stilla flöde. Många vänner, både nya och gamla hittades, allt tack vare Emma och Amanda, Uppsalas listigaste töser. Mer än en och en halv påse marshmallows försvann. Sedan var det dags att ta sig tvärs över stan, för att efter en härlig gräsmattevisit åka tillbaka till city med partybussen nr 1! Där var det allsång med busschaufförens mick - både nationalsången och Sten & Stanleys Margareta skrålades mer gärna än vackert. Tanterna på sätena bakom skrockade, mannen med sonen log åt de galna ungdomarna, och det var just vad resten av oss var, galna ungdomar.
Livets Ords kaffe värmde gott när Skönisparken närmade sig. Det var i alla fall vad jag trodde att den hette, men det kan även ha varit Stjärnängsparken. Ingen som vet. Hur som haver upplevde vi misslyckade partytrick, vattenpipor, fussball och lite annat smått ock gott där. Tyvärr upplevde vi även en man som var lite bister på sitt ister. Killen frågade om vi hade sett Maria.
- Porqué, Maria! utbrast Gurra och fnissade.
- Porqué Maria, porqué! utbrast jag och fnissade.
- Det går några där borta, hon kanske är en av dem, sade Alexander, villig att hjälpa till.
- Ditt huvud ligger jävligt bra till för att jag ska sparka (nu minns jag inte adjektivet/prepositionen, men det var i stil med av/sönder/dig i/osv...) ditt huvud, sade mannen helt lugnt till Alexander, uppenbarligen påverkad av något.
Tack och lov blev det inget sparkande, utan allt löste sig. Eller ja. Det var väl efter den här incidenten som vi började spela fotboll, så lite sparkande blev det ju.
En fantastisk kväll med många fantastiska människor var det i alla fall, och det är sådana kvällar jag trivs bäst på. Spontana och varma. Precis som den prommenad jag alldeles strax ska gå ut på. Så... hej då!