moncan

Gårdagen var fin, vill jag passa på att säga. Åtminstone från klockan sju och framåt, innan dess var det mest ångest. Men klockan sju hade jag och Per tagit oss till Musikens Hus för att se talangkampen på stora scenen, och vi var knappast de enda. Hälften av alla Uppsalas ungdomar tycktes ha tagit sig dit, och det hade de (vi) gjort rätt i, för där inne väntade en fantastisk show! Alla var duktiga, men mina absoluta favoriter tänkte jag redovisa lite kort.

Dels hade vi Elinor och hennes kompis Mina (?!) som dansade sjukt bra. Jag har självklart förstått att Elinor (som går i min musikklass) är väldigt bra på att dansa, men jag förstod aldrig att hon var så bra! Jag var helt hänförd, kunde inte slita ögonen ifrån dessa otroligt synkade varelser som sprang, hoppade och framför allt dansade till musiken. Det var vackert och spännande, om man får säga så.

Ett annat gäng som gjorde mig lycklig i magen var Pablos gäng. Pablo, min gamle musikalkompis, och hans vänner gjorde ett väldigt konstigt, men väldigt najs spex som bjöd på folkmusik, snapsvisor, underliga kläder och väldigt härligt framförd musik (jag gillade till och med klarinetten!). Det var näääjs!

In på scenen skuttade en kille som dansade vilt, slet sönder sin tröja och tappade micken. "Shit", var det första vi hörde honom säga. Sedan malde han på om hur cool han var, att han, Noa, hade fått massa låtar skrivna om sig, att dubbelt så många på scen blir dubbelt så roligt, sa åt någon att ta det lugnt (det var ju bara en strumpa) och så vidare. Jag grät nästan av skratt. Och jag är inte den som är den, jag må skratta lätt, men inte på det viset. Det roligaste av allt var att han då och då stoppade handen i fickan och kastade ut en näve konfetti för att betona sina skämt. Alltid aningen för sent eller för tidigt. Underbare man. Ja, hans kompis var ju också lite kul, även om hans roll inte var så framträdande.

De fem revisorerna, männen som tog hem det hela, mina musikklasspojkar. Var de inte underbara, så säg? Jag skrek som en galning (vilket har lett till en heshet jag inte upplevt sedan Jönköpingslägret då min röst försvann helt i tre dagar) när de framförde sina groves helt a capella. Poplåtarna flödade, det var Britney, det var Backstreet Boys, det var truckerkepsar. Koreografi och falsettsång gjorde att de sålde in sig hos mig. Nu står pokalen säkert på Skrapan!

Andra nummer som gjorde mig glad (alla gjorde mig glad, men dessa minns jag bäst):
Tredje skrapanbidraget med Sinclair och hennes gitarrkompis. Synd bara att det var glapp till gitarren, morr.
Sam. Käre gamle Sam som dansade som aldrig förr. Vem trodde det, när han dök upp på talangkampen i sjuan och gjorde sina moves, att han en dag skulle stå på en stor scen med fulsatt i publiken och jubel för varje steg han tog? Jag blev GLAD och skrek en hel del där med! Sorans kommentar var "här har vi en som kommer få ligga ikväll"!
Kattemusikalens ena "Michaela" framförde ett Operastycke, och vilken sångfågel hon är! Ljuvligt!

Snacka om att det var värt sina 95 kronor! Hoppas att lärar-Jonas också tyckte det, men han såg väldigt glad ut där han satt brevid Per, så jag tror inte vi behöver oroa oss!

(Björn Gustafsson är näjs!)