moncan

Bara ändå. Jag och trumpet-Staffan börjar bli bättre och bättre homies. Han är skön, och jag är skön. På våra egna små vis och sätt. Jag tror att dirigent-Olle håller på att bli galen på oss, för vi pratar alltid när vi inte ska. Eller ja, det är kanske mest jag som gör det, men Staffan svarar ju alltid.

Staffan var en stor maräng,
formad som en stjärna.
Han spelar trumpeten med sväng,
om musiken han värna.
Vi har tjänat flera spänn,
kyrkan härom sisten det oss skänka.