moncan

Jag tycker om storbandet. Alla är så snälla mot mig där. Då känner man sig bra i kroppen och knoppen. Tore och Bo-Inge sitter och gnabbas lite som små tunnhåriga barn, Olle sjunger före så att vi inte missar några accenter. Staffan sjunger och tittar frågande på mig, Giske säger en dålig ordvits. Linn blir aldrig frisk. Trummisen snurrar sina stockar lite utmanande, men vi snurrar inga trumpeter. Klara och Pablo kommer alltid sent (om de kommer alls). Gitarristen gör sina moves, saxofonisterna chillar. Lilltrombonisten gör grymma solon trots att han inte lämnat mellanstadiet (?), och jag, jag sitter bara och ler.

En missad buss, två lärare och jammande till Isn't she lovely i klingande Eb. Blir det bättre än såhär?