moncan

God afton.

Imorse satt jag som vanligt och slumrade på bussen. Då, plötsligt, röt det lilla lejonet i min mobil som upptakt till en riktigt töntig ringsignal. Vem i all världen ringer såhär tidigt?!
Ingen annan än Åmåls egen Jonas, och gudars vad glad jag blev. Bara det, att få mig glad på morgonbussen, är en stor bragd i sig. Han var hemma i Sverige i några timmar än, så för en gångs skull hade vi råd att prata. I dryga fyrtio minuter gick jag och samtalade med honom om ditt och datt. Jag som inte ens gillar att prata i telefon!
Jonas hade varit på brassbandsfestivalen i Värnamo nu i helgen. Och vilka hade han sett (och framför allt, hört)? Jo, Black Dyke! Jag blev så galet avundsjuk. Och så hade han träffat bland annat Niklas, som hade flugit in från London enkom för detta. Åh, jag önskar att jag hade fått vara där och lyssna till allt det bra, och träffa alla bra människor som var där. Men, man kan inte få allt.

Sedan kom jag och Jonas in på något där vi blev, ja, vi kan säga lite oense.
Jonas har nämligen kommit fram till att han mår bättre än någonsin sedan han kom på att män är svin och att han hade rätt att uppträda därefter. Han har kommit underfund med och accepterat att själviskhet är en naturlig drift som det är meningslöst att kämpa emot. Allt gott.
Men inte för mig. Varför får jag inte leva i min bubbla? Den där rosa? Jonas sa att han hade bra nålar till att sticka hål på den. Jag vill ju tro att människor är goda och att jag inte är dömd att alltid utföra själviska handlingar. Det låter så himla ensamt, det där. Hur ska man kunna lita på någon? Jag blev lite deprimerad där, ett tag. Eller som norrmännen säger, deprimert. Fast på norska låter det ju mycket mer positivt...
Ändå är Jonas bra, och om jag har tur får jag träffa honom i jul/nyår ifall vi åker och hälsar på mormor i Göteborg. Hoppas! Jag saknar den mannen, förr pratade vi en del i telefon, nu blir det ju nästan inte alls.

Kram på er alla, men mest på Jonas!