En glad dag trots missöden. Jo.
Kära vänner.
Imorse gick jag upp. Jag hade försovit mig till andra ringningen från mobilen. 40 minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag som skulle duscha... Svisch, svosch. Dusch, påklädning och ut i köket. Fram med havregrynen och dags att mäta upp en deciliter i tallriken. Jag borde ha 20 minuter på mig. En blick över axeln på vägguret, som är... tre.
- Eeh, va?
Det måste ha varit strömavbrott inatt. Nej, vänta, den går ju på batterier. Tittar på digitaluret brevid. Också tre. Men det kan ju som sagt ha varit strömavbrott inatt, bäst att kolla mobilen. Strax över tre.
Då gick jag och lade mig igen.
I skolan hängde jag med Mathilda under stor del av dagen. Kvinnan är typ dödligt sjuk. Hon blev först röd om näsan, sedan runt ögonen, och till sist i ögonen. Den tjejen vet att matcha sin frisyr...
Hur som helst blev jag så påverkad av henne att jag blev glatt överraskad över hur pigg jag kände mig när jag lämnade skolan. Jag kanske var på bättringsvägen då? Nej, vänta... jag är ju inte sjuk.
Hemåt skyndade jag för att få en timmes sömn, läxläsning eller trumpetspelande före storbandet. Bussen tog mig tryggt hemåt. Den brummade så mysigt att jag blev alldeles sömnig. Perfekt, sängen väntade hemma!
Strax hade jag gått av bussen, och tänka sig, jag var så glad att jag nästan visslade. Det ändrades dock när sjutillhållalåset (nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det skrivs på bästa sätt) vägrade ge vika för min nyckel. Då ville jag gråta. Tack och lov hade herr Björkesten permission och bjöd hem mig. Där fick jag kaffe (godaste på länge) och macka. Då blev jag glad. Storbandet kunde jag desutom åka till utan trumpet, Bo-Inge kirrade en kinesisk sådan åt mig som jag slet med hälsan.
Auf viedersehen, mina vänner!
Imorse gick jag upp. Jag hade försovit mig till andra ringningen från mobilen. 40 minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag som skulle duscha... Svisch, svosch. Dusch, påklädning och ut i köket. Fram med havregrynen och dags att mäta upp en deciliter i tallriken. Jag borde ha 20 minuter på mig. En blick över axeln på vägguret, som är... tre.
- Eeh, va?
Det måste ha varit strömavbrott inatt. Nej, vänta, den går ju på batterier. Tittar på digitaluret brevid. Också tre. Men det kan ju som sagt ha varit strömavbrott inatt, bäst att kolla mobilen. Strax över tre.
Då gick jag och lade mig igen.
I skolan hängde jag med Mathilda under stor del av dagen. Kvinnan är typ dödligt sjuk. Hon blev först röd om näsan, sedan runt ögonen, och till sist i ögonen. Den tjejen vet att matcha sin frisyr...
Hur som helst blev jag så påverkad av henne att jag blev glatt överraskad över hur pigg jag kände mig när jag lämnade skolan. Jag kanske var på bättringsvägen då? Nej, vänta... jag är ju inte sjuk.
Hemåt skyndade jag för att få en timmes sömn, läxläsning eller trumpetspelande före storbandet. Bussen tog mig tryggt hemåt. Den brummade så mysigt att jag blev alldeles sömnig. Perfekt, sängen väntade hemma!
Strax hade jag gått av bussen, och tänka sig, jag var så glad att jag nästan visslade. Det ändrades dock när sjutillhållalåset (nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det skrivs på bästa sätt) vägrade ge vika för min nyckel. Då ville jag gråta. Tack och lov hade herr Björkesten permission och bjöd hem mig. Där fick jag kaffe (godaste på länge) och macka. Då blev jag glad. Storbandet kunde jag desutom åka till utan trumpet, Bo-Inge kirrade en kinesisk sådan åt mig som jag slet med hälsan.
Auf viedersehen, mina vänner!
Kommentarer
Postat av: Mathilda
Haha,jag och matchning vettdu ;)
Postat av: Roos
Härligt inlägg! Speciellt det där med klockorna var kul ;)
Trackback