moncan

Vänner. Jag genomgick mönstringen, och nog klarade jag mig!

Först fick man sätta sig vid en dator och lyssna på en lite töntig propagandafilm med pampig musik i bakgrunden. Välkommen till mönstringen, så att säga. Så småningom fick man fylla i lite frågor angående skolgång och arbetslivserfarenheter, körkort och sådant. Sedan. Sedan fick man göra tio småtest som handlade om, ja, ordkunskap kan vi säga, och som skulle utreda ens sinne för logik. Man skulle se "vilken" som skulle bort, vad som var nästa steg i en talföljd/bildserie/bokstavskombination, hur pappers figurer såg ut då man vek ihop dem, vilka klossar som var likadana (fast från olika vinklar), om tärningar kunde överensstämma osv. Det var kul men ganska svårt.

Sedan kom den stora väntan. Oj vad vi väntade. Massa ungdomar som satt tysta i ett avdelat väntrum. Länge. Hela tiden kom de och ropade upp namn på folk som skulle än följa med psykologer, än gå till läkare. Jag fick inte gå någonstans, så jag blev skickad på lunch. I samband med detta insåg jag och tjejen som satt brevid mig att vi i princip kände varandra. Fredrika från Uppsala som jag hade firat lite valborg med. Strålande att vi inte insåg det under de första 40 minuterna vi satt tysta/sedan talade med varandra.
Hur som helst var lunchen ett trevligt avbrott, för då fick jag tre nya vänner. Dem och Fredrika chillade jag sedan med under resten av dagen i väntan-mellan-tester-perioderna. Men nu efter lunch blev det action. Det första jag fick göra var att testa min hörsel. Ironiskt, med tanke på att det var mitt största orosmoment. Men det gick fint, jag hade perfekt hörsel enligt deras mått mätt. Läkarundersökningen fortsatte och de testade både det ena och det andra. Det var vikt och längd och syn och styrka. Det var sitta och vänta. Det var psykologmöte (jag lyckades trassla in mig i att jag hade tyckt att det var jobbigt med så mycket grupparbeten förra året. Inte vad de vill höra, kanske...), det var väntan. Det var hitta kaffeautomaten, det var väntan. Till slut vart det även lite EKG, mer läkare, och slutligen *trumvirvel* - konditionstest på spinningcykel. Inte min favorit. Men killen som höll i den "stationen" var en trevlig prick som pushade mig in i det sista. Man hade 5 minuters uppvärmning, och efter det blev det större och större motstånd. Det var även då man kunde börja plocka poäng, man började på två, och för varje minut man klarade efter uppvärmningen fick man ett extra. Jag fick 6 p (medel för killar var 5, och jag har ju tränat galet dåligt det senaste halvåret) så jag var toknöjd. Men det var på håret. Jag låg på rött nästan konstant under de sista 5-10 sekunderna. Det hade knappast gått att hålla ut i fem sekunder extra. Men jag fick min poäng!
Duscha, upp och vänta ett litet tag, sedan var det hej Fredrik. Fredrik berättade att jag var välkommen att göra lumpen, men att vi fick fixa så att jag bara kunde hamna på AMK (Arméns MusikKår), eftersom det var dit jag ville. Tack Fredrik. Sedan tog vi en bild som tyvärr kommer följa mig genom hela lumpen på mitt ID, men den bjuder jag på.

Men tänk att jag kom in! JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA!!!