moncan

Hjälp. Nu är det över. Muntliga nationella, alltså. För vissa är det kanske inte så stor grej, men jag var så fruktansvärt nervös.
På matten innan mådde jag i princip illa. Sedan var det ju till slut dags. Oj, vad glad jag var att jag fick vara före Mathilda, för den tjejen brukar vara säker som tåget. Men som sagt fick jag köra, och det gick väl ganska bra. Men sedan. Efteråt. När jag fick gå och sätta mig. Då gjorde Jennifer sin "kom till mamma" kramansats, och då brast det. Jag andades och andades och andades, och sedan kom tårarna. De bara forsade. Allt bara släppte helt plötsligt.
Det är galet hur påverkad man kan bli. Aldrig mer, säger jag. Nu är det över.

Farväl!