moncan

Usch. Nu kommer den där paniken över mig igen. Jag kommer inte kunna somna ikväll heller. Jag har inte hunnit med något av det jag hade föresatt mig. Jag är inte på långa vägar nöjd med vad jag skrivit hittills...
...och framför allt har jag inte hunnit springa, så jag känner hur någonting växer i mig. Någonting stort och klibbigt som inte hör hemma i min kropp. Någon form av smutsig energi. Jag vet inte vart jag ska, bara att jag inte kan vara kvar just där jag är. Måste bort. Och att jag saknar en viss kvinna väldigt mycket. Jag når inte fram, min arm är för kort. Vrål.


Ätstörning - nej. Djup deppression - tack och lov inte än. Jag försöker bara förklara för er precis vad jag känner, gräv inte djupare än spadskaftet är långt. Tro mig, om jag vill säga något stort så kommer jag vara bra mycket mer diskret än såhär.

Tönt.