moncan

Det här har varit en tokbra (!) dag!

I skolan var det bara chill på alla lektioner - roliga labbar och mys på mediamorgonen.
Det har utöver det varit en god fisk i matsalen (många är nog benägna att inte hålla med), och skolfoton i långa rader.
1. Klassfoto och enfoto
2. Achtung die kurve* (förening)
3. Fotoföreningen

Imorgon blir det foto med LUMS, även känt under namnet "musikklassen", och kanske även Impulsföreningen och Scissor siblings. Om vi har tur.

Men hallå! Jag var inte klar med dagen än!
Sedan åkte jag ner på stan för att sätta in pengar på Abbes konto (någon kan nog ana varför), och då läste jag ett fantastiskt SMS där Jacob sa att han bjöd på glass om jag gick till Güntherska. Det gjorde jag, och då fick jag en glass i, ja, säg tio smaker. Gött!
Stressa iväg till Nannaskolan för lite rep med trumpeten, och vem träffar jag där, om inte Jonas, the man with the trumpet? Det var skoj. Underbart roligt faktiskt, för jag hade så många att filura med. Sedan var det ju dags för storbandet, och det är ju inte precis mindre roligt. Nä. Herr Giske och herr Staffan och fröken Linn är mina trumpethomies. De är najs! Lille Trulls är säkert också trevlig, men det får vi ta reda på en annan gång. Han har för övrigt aldrig spelat på något annat än en Bach. Suck (och då inte som i hån).
I pausen var det dags för min inköpta sallad. Inte så fantastisk, måhända, med ett stenhårt ägg och annat knasigt. Men sällskapet var ju fint, så jag klagade inte, även om de flesta andra klagade. Men bara på min mat.
Nu kommer** en av dagens höjdpunkter. Vi spelar en låt, jag minns verkligen inte namnet på den, men halvvägs in i den kommer vi till det obligatoriska solostället. Då säger dirigent-Olle att Linn ska spela solo eftersom det tydligen står så i noterna. Linn förklarar att det inte är någon bra idé eftersom hon är så förkyld (feber+nästan två timmars spelande), och då frågar Olle högt för sig själv vem som ska få ta trumpetstället istället. "Panik", tänkte jag då, och undvek omedvetet Olles blick. "Men herre Gud Monica, skärp dig!" tänkte jag istället så fort jag insåg mina fjollerier.
- Monica! säger då Olle. Ska du köra?
Förvirrad och lite skräckblandat förtjust börjar jag yra och fråga "var?" och "hur länge?" och säga "hjälp" och "aj, aj, aj..." (speciellt när jag inser att det är så tokmånga takter solot gäller). "Ta lite G:n, det funkar bra" säger Olle, och sedan var det bara att köra! Vi börjar en bit före själva solostycket, och sedan är vi där helt plötsligt. Jag sitter tyst något slag för att inte stressa in. Sedan tar jag just ett G som startton, och det känns faktiskt inte så tokigt. Det känns ganska bra. Spontant börjar jag testa några andra toner, och plötsligt bara flödar det fantastiska toner som bara är så rätta! Jag vågar mig på ett litet F# och ett H, och det blir en härlig kontrast som skulle kunna låta skit, men som nu bara låter spännande. Mums!
Allvarligt talat, det där solot var riktigt bra. Och jag är inte den som ger mig själv massa komplimanger när det gäller sånt som betyder mycket för mig, som jag sätter stort värde på. Så när jag säger det här så menar jag det verkligen. Det var musik som kom ut. Det var olika rytmer, det var vågade hopp uppåt och nedåt, det var upprepningar (oftast med någon detalj lite annorlunda), det var "tempoändringar", det var massvis av mycket, men ändå inte så att det blev ansträngt. Det var tokfint. Sedan är tonarten F (klingande Eb) en väldigt tacksam tonart att spela i. Åh.
Jag blev helt paff när det gick så enkelt. Tumpeten bara lydde min minsta vink, och hjärnan gick på autopilot. Självklart skulle många kunna göra mitt solo mycket bättre, men ingen kan säga att det inte var bra. Speciellt med tanke på att jag fick se låten för första gången högst en kvart-tjugo minuter tidigare. Solodelen hade jag inte ens hört kompet på. Och bandet hade jag bara repat med en gång tidigare (=nervositet). Fy vad bra jag är. Det var antagligen något av en lyckträff, men det skiter jag i! Jag tror faktiskt inte att det är så många i min ålder (i ca Sverige, inte världen) som skulle få fram ett sådant solo i den situationen. Dock finns de, och en av dem har ett efternamn som börjar på G. Tihi. Staffan sa att det inte var en enda ton som lät fel. Och jag spelade ett flertal toner!

Musikorgasm!!!***

Fortsättningen på kvällen var också ljuvlig, men nu har det blivit nog med detaljer för idag, så jag säger bara "Gone in sixty seconds", blåbärsskorpor m.m.


HEJ DÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!





P.s. Sorgligt, men sant: jag har druckit kaffe idag, och det har nog bidragit en del till att dagen blev bra, precis som det brukar göra. Men jag tror att lyckan jag känner över denna dag inte bara kan vara inbillad pga retningar i nöjddelen av hjärnan. D.s.

*läs mera
 **OBS: tempusbyte (och ja, det återkommer massa sådana. So what. Min text!)
***om man får säga sådana brutala ord