Floorball är ballt.
Hallå, ja.
Min kropp är konsistensmässigt som en torskfilé mitt emellan tinat och fruset stadie. Detta beror på att jag idag har spelat innebandy i nästan tre timmar i sträck med Henriks pappas underbart galna jobbarkompisar. Matcherna var jämna, och det ledde till spring. En hel massa spring, och när man trodde att passet var slut bestämde de sig för att köra en match om två halvlekar (som växlade när något lag kommit upp i fem mål).
Eftersom jag var bland de yngsta kände jag att jag kanske borde fortsätta springa lite, så det gjorde jag. Då började krampen komma. I tårna. I vaden. I tårna och vaden samtidigt. Men trots kramp, smällar i huvudet, bollar på ljumsken och sårade knän fortsatte jag in i det sista att spela, och på det viset ledde jag mitt lag till sista (och d'rmed viktigaste) matchens seger! Yes!
Ledde var kanske fel ord, men jag var högst delaktig (det vill säga lika delaktig som någon annan i vårt engagerade lag), även om vår kvinnliga målvakt nog var den som borde utses till matchens lirare. Vilken klippa! Hon var helt enkelt bäst.
När allt var slut mådde jag nästan illa av trötthet, och den varma duschen i kombination med bastubad var mycket välkommen.
Nu ska jag gå och lägga mig, och när jag ligger där och väntar på John Blund ska jag med glad förväntan tänka på morgondagens värkande vader!
God natt!
Min kropp är konsistensmässigt som en torskfilé mitt emellan tinat och fruset stadie. Detta beror på att jag idag har spelat innebandy i nästan tre timmar i sträck med Henriks pappas underbart galna jobbarkompisar. Matcherna var jämna, och det ledde till spring. En hel massa spring, och när man trodde att passet var slut bestämde de sig för att köra en match om två halvlekar (som växlade när något lag kommit upp i fem mål).
Eftersom jag var bland de yngsta kände jag att jag kanske borde fortsätta springa lite, så det gjorde jag. Då började krampen komma. I tårna. I vaden. I tårna och vaden samtidigt. Men trots kramp, smällar i huvudet, bollar på ljumsken och sårade knän fortsatte jag in i det sista att spela, och på det viset ledde jag mitt lag till sista (och d'rmed viktigaste) matchens seger! Yes!
Ledde var kanske fel ord, men jag var högst delaktig (det vill säga lika delaktig som någon annan i vårt engagerade lag), även om vår kvinnliga målvakt nog var den som borde utses till matchens lirare. Vilken klippa! Hon var helt enkelt bäst.
När allt var slut mådde jag nästan illa av trötthet, och den varma duschen i kombination med bastubad var mycket välkommen.
Nu ska jag gå och lägga mig, och när jag ligger där och väntar på John Blund ska jag med glad förväntan tänka på morgondagens värkande vader!
God natt!
Kommentarer
Trackback