moncan

Mätt är jag. Ända sedan lunchtid, då jag mötte herr Wahlstedt av en ren händelse! Han skulle tillbaka till sina äckliga små montesoribarn, men först tvingades han in på Unico av mig. Där åt och åt och åt jag, både hans och min mat, för Martin var ju inte hungrig. Han hade nämligen ätit frukost idag. Mer nachos över till mig! Men plötsligt hann klockan bli dags-för-trumpetlektion! Inte ens mitt tea hann jag dricka upp, och vi unga människor skiljdes hastigt åt.
Då är det tur att jag får träffa Martin igen redan ikväll, mätt i spenatsoppsmagen och allt! För nu ska han och några andra trevliga fira mig en smula. Present ska jag få och allt! Mumma!

Hej och hå!

(Ja, jag vet, relativt äcklig bild. Min mage varken känns eller ser ut så. Den känns bara mätt och rund och gosig. Som en ko framifrån. Söt.)