moncan

Det är väl en klyscha antar jag, men det känns som om det inte finns tillräckligt av den varan. Ibland får jag panik när min tid slösas bort. När jag inte kan sova. När solen håller på att gå ner. När en rolig kväll lider mot sitt slut och man måste hem till sin tomma säng. När man fyller nitton. 

Jag är inte så rädd för framtiden egentligen. Det är snarare nuet som skrämmer mig. Nuet och precis morgondagen. Att saker tar slut. Att jag inte ska orka med allt för att onödigt mycket tid har lagts på något oviktigt. Att slösa bort sitt liv, kanske. 

Idag vaknade jag kvart i två. Då mådde jag nästan illa vid tanken på att tid som jag räknat med att ha försvann. Bara sådär. Att mörkret snart skulle krypa fram. Att jag inte skulle kunna sova kommande kväll. Att jag skulle få sitta och plugga fysik till klockan sex på morgonen precis som jag fått göra inatt. 

Jag hatar när folk är respektlösa med min tid. Jag har ingenting emot att ge av den, bara de inte stjäl den ifrån mig (genom att förstöra studietid, genom att söla i onödan, tja, ni förstår kanske tanken?). Bara jag har ett val.

Men jag blir ju som tokig av att ha för mycket tid också. En dag utan några planer över huvud taget är rena döden för mig. Planer kan vara att jag ska spontanringa någon ifall ingen annan försöker nå mig först, men det är åtminstone en plan. Utan planer faller jag ihop. Jag blir som en slemmig grönsak som tänker för mycket, och jag kommer alltid fram till att "Nej, jag är nog inte så bra. Ingen förstår mig. Ingen, ingen, ingen - jag, jag, jag!". Det är ju fel, för jag är ju tokbra, och alla förstår mig hur bra som helst jämfört med hur bra man förstår instruktinerna till en IKEA-bokhylla.

...vad jag nu menar med det.

Äh. Jag bajsar på tid. Och på slöseri med den. Om detta sker på min bekostnad svarar jag inte för följderna. Ni får klaga hos skräcken.