moncan

Det är konstigt, hur man förändras under sin uppväxt. Ibland tänker jag tillbaka på gamla minnen från barndomen, och då slås jag av hur annorlunda mina tankar gick. Jag verkade så ren. Mitt huvud var ännu ljust vitt, där fanns ingen trögflytande brun sörja.
Kanske försvann renheten i takt med att håret mörknade. För jag var en liten guldlock, jag. Snäll som ett lamm, runtsläpad av de äldre ungarna på dagis. Väluppfostrad. Svor aldrig.
Var det med svordomarna som gyttjan kom? Ljög gjorde jag inte heller, utom i nödfall. Jag hade lätt till skratt om någon busade. Jag visste vad blont hår betydde innan min blonda vännina visste det ("Jag har inte alls blått hår!!!"). Jag lyssnade mycket. Miniatyrsaker var bland det bästa jag visste. Det värsta jag visste var att kallas "Moncan".

Jag var väl som vilken unge som helst. Gillade djur och höll på. Och nu är jag väl som vilken ungdom som helst. Tänker och känner och håller på. Om jag jämför stor-Moncan med mini-Moncan vet jag inte vem jag gillar bäst. De är samma, men olika. Jag är mycket starkare nu. Jag var mycket renare då. Ärligare? Jag tror det. Hur kan det ha hänt så mycket över åren?

Jag är nog glad att jag är nu-jag. Oftast. Men jag saknar att förundras. Att känna massa glädje över stenar (antingen små eller jättestora, mellanstora räknas inte), eller när man hittar den perfekta pinnen. Över kojor. Över allt sådant som man inte ser längre, för att ögat har blivit så van vid det att den inte ens ser det.

Men hörni, en viktig faktor återstår ju. Jag spelade ju inte trumpet på den tiden, och trumpeten renar mig, faktiskt. Apropå trumpet. Mitt lilla band ("Nästan" heter vi för tillfället) möter rampljuset på Facebook.com för första gången. Jens har lagt upp två videor, om ni vill lyssna och råkar ha ett konto.



Nu ska jag fortsätta skriva på annat! Hej och hå!