moncan

Hej.

Imorgon, om 31 minuter, fyller jag år. Det känns jättepirrigt av någon anledning. Det känns som om något stort kommer hända, som om jag kommer bli överraskad.

Men det känns jobbigt pirrigt. Som om precis vad som helst kan hända. En katastrof, kanske. Eller något som är för bra för att vara sant. Eller som om jag kommer att bli besviken för att jag vill för mycket.

Jag brukar aldrig bry mig om min födelsedag speciellt mycket. Jag har egentligen inte firat den sedan jag gick i femman eller så. Bara en mysmiddag som råkade infalla i närheten av min födelsedag. Nu skulle jag vilja fira ordentligt, med en fest som skulle gå till historien. Inte för att den var röjig eller särskilt spektakulär, utan för att den var så full av kärlek. Och att alla skulle vara där för min skull.
Jag skulle vilja bjuda alla mina underbara vänner, alla jag älskar, för att vi tillsammans skulle kunna ha den bästa kvällen på länge. Massa människor skulle det vara, och folk skulle få prata med människor de aldrig annars skulle träffa, nu på neutral mark. Och jag skulle sitta i en fotölj och prata med än den ena, än den andra. Hela natten skulle alla bara skratta och prata till bra musik. Kanske dansa lite. Sjunga "Ja må hon leva". Kramas.
Och presenter skulle jag få av de flesta. Inte av alla, och inte speciellt spektakulära saker. Bara presenter. Kanske ett klädesplagg de inte längre använder, en bränd skiva, ett foto i en ram. Ett godishalsband och en fin sten. Ett par örhängen, några ljus och ett gäng med grodor i olika storlek, material och syfte. En påse tea. En ful affisch med Dileva. En burk med fruktsallad. Bärbar dator och massa tums plasma-TV. Vad som helst.
Sedan skulle det vara sommar, och vi skulle ha en brasa där de som orkade stanna hela natten kunde sitta med filtar om sig. Grillandes marsmallow. Sjungandes och gäspandes, skrattandes. Sedan skulle några av oss bada, och när det var dags att åka hem skulle alla tänka "Vilken underbar kväll. Tänk att det finns så många bra människor. Livet är ändå härligt!". Alla skulle känna sig älskade och sedda och utvalda som fick vara med om denna kväll av kärlek, en kväll de sent ska glömma.

Ja. Det vore väl fint? Kommer aldrig att hända.
Usch. Jag vill bara att det ska vara över, och att jag kommer känna mig lite extra älskad. Inte bara få lite plastkärlek i form av ett jag-borde-skcka-ett-SMS-SMS eller meddelande på Facebook.

Se där. Klockan är nu 00:00. Grattis Monica (yes, jag var först)!

Mamma sa grattis som tvåa. Söt mamma. Och pappa kom trea. Usch. Nu blev jag jättesentimental och gråtfärdig. Det gångna året har nog varit det bästa i hela mitt liv. Och nu är det slut. Varför då?

Ja, jag vet att det här kommande och nästkommande och alla år efter dessa kan bli bättre och bättre och bättre. Suck. Sluta vara så positiv, jag orkar inte.

Blä. Försök inte kontakta mig. Jag vill vara ifred med inledningen på min födelsedag. Inget mer gå in på Facebook ikväll. Inget MSN. Mobilen är avstängd och ligger på laddning. Nu går jag och lägger mig. Efter ett till inlägg.