Jag vill inte
Jag suckade igår när det skulle bli ett nytt år. Har inte det senaste varit bra, kanske? Jag minns inget år där jag varit så lycklig så ofta som 2008. Varför måste man alltid se det nya året som en ny start? Suck. Hur ofta kan man säga att man är lycklig? Jag menar, och verkligen mena det? Förhoppningsvis många gånger till. Eller bara en jättestor gång så att jag alltid är lycklig...
Jag tror väl att det kommande året också kan bli ett bra år. Nu är det sista terminen i trean, och sedan kommer alla skivorna. Studenten. Sommarlov med musikläger.
Höst. Det är den jag oroar mig för. Jag är rädd att alla mina nära och kära ska försvinna från mig. Tror jag. Inte för att det lär hända. Men ändå. Hejdå klassen (familjen) och hejdå Skrapan.
Äsch, jag är en tjej som är emot förändringar helt enkelt. Jag vill köra på vinnande koncept så länge som det bara är möjligt, och jag hatar att relationer måste förändras. Oftast slutar väl allt ganska väl, men ändå finns den där skräcken för föränding kvar. Det enda jag kan göra är att försöka omge mig med människor jag älskar, något som har fungerat ganska bra hittills.
Utgå från att alla är sköna, så blir de det automatiskt. Det är en sak jag har lärt mig. Kanske är det samma sak med år. Utgå från att det blir bra, så kanske det blir det automatiskt.
Men jag vill inte bli 19! Kan jag undvika det så blir det hela säkert ett FANTASTISKT år! Tonfallet är måhända lite sarkastiskt, men det kommande året ger säkert också några minnesvärda stunder att smaska på.
Hejdå, jag är inte sammanhängande. Bättre sammanhållning nästa gång!