moncan

När jag får flänga runt på massa saker som jag tycker är roliga är jag som lyckligast. Men det är även då jag riskerar att bli som olyckligast.

I helgen var det full fart. På fredagen inledde jag med att träffa Per (han är så fruktansvärt jobbig, och jag kunde inte tycka om honom mer) över det billigaste fika jag varit med om. Sedan for jag till Gamlis och spelade trumpet i några timmar. Väl hemma pysslades jag om med vitlöksbaguette samt räkor med vitt vin.
Tyvärr var det tidig uppstigning på lördageb för att fortsätta spela trumpet i Gamlis (det var nämligen rephelg). Fem timmar senare åkte jag hem, helt slut, för att bara någon timme senare åka in och spela med Juice på kulturnatten. Det var fruktansvärt roligt, publiken var glad och innehöll några av mina kära orkestermedlemmar. Efter en så bra spelning var vi ju tvugna att fira lite, så timmen blev ganska sen innan Monica kom i säng.
Åter igen, tyvärr skulle hon upp tidigt på söndagen. Som avslutning på rephelgen hade vi nämligen en gudstjänstspelning. Den blev fantastiskt rolig, orkestern klingade så fint, och som postludium spelade vi den überglada "Big blue eyes" där jag hade en väldigt tacksam solistroll (solist-roll, inte solis-troll). Den var så munter att några tanter ställde sig och började dansa. Det har aldrig skett under min tid, man kan ju inte ens förvänta sig att få applåder alla gånger.
Direkt efter gudstjänsten var det fotografering, och sedan var det bara att flänga iväg till Sunnersta för att möta upp Nästan och Gustav.
Gustav är en fantastisk människa som utan ersättning vill spela in våra låtar i sin hemmastudio. Han är lättsam och trevlig, för att inte tala om duktig på att trixa med inspelandet. Tålamod hade han också, och Nästan är väldigt glada att vi har honom. Om en vecka har vi nog 4 spår färdiga.

Allt som hände under helgen var fantastiskt underbart och mysigt, och jag skulle inte vilja ha något ogjort. Men. Måndag. Dagen efter. Jag var så trött att jag gick omkring och var kan-inte-le-olycklig hela dagen. Det vill man ju inte vara. Jag såg framför mig hur varje dag under resten av veckan hade minst två stora aktiviteter. Jag ville bara lägga mig ner.

Är det värt det? Ska man missa något som gör en själv glad för att försäkra sig om att man mår bra senare? Ska man undvika att göra ANDRA glada för att må bra senare? Skulle jag svika orkestern och låta dem göra slitgörat ensamma? Skulle Juice få klara sig utan trumpet? Skulle inte tanterna få dansa? Skulle resten av Nästan drabbas av att jag var lite trött och ville hem?
För mig finns det bara ett självklart svar (gissa vilket), men samtidigt är inte det svaret hållbart i längden. Jag tar alltid på mig så mycket att jag får kippa efter andan. Jag är medveten om det. Det har jag varit länge. Men jag har ju så svårt att säga nej. Jag VILL ju inte säga nej. Vissa är beroende av rökning, alkohol, socker, kaffe. Jag är beroende av aktiviteter.

1. Orkester
2. Storband
3. Nästan
4. Juice
5. Trumpetlektion
6. Pianolektion
7. Musikteorilektion
8. Finska I
9. Jobb
10. Träning
11. Middag en dag i veckan

Det är det återkommande. Sedan har jag lite tillfälliga trumpetvick ibland, vänner att träffa och lite "förtroendeuppdrag" att uppfylla. Jag trodde ju att det skulle hålla när jag inte hade skolan att bekymra mig över, men nu vete fåglarna...



Jag orkar inte ens läsa igenom. Det är ett rörigt skitinlägg, men jag har åtminstone fått lite perspektiv. Nu ska jag laga lite mat, skriva lite på en artikel, lära mig "When a man loves a woman" inför lördag, åka på musikteori och sedan vidare till ett rep med Akademiska kapellet inför en reccespelning på fredag. Hemma lagom till 11, skulle jag tro. Yeah.