Det här var trumpet!
Jag tror att min käre brasskompis Pablo har smittat mig, för jag känner mig krasslig som en trasselsudd. Det har varit som om någon har blockerat min hjärna hela kvällen. Jag har velat säga saker. Men de har bara flutit undan, så istället har jag pratat och pratat utan att få något sagt. Blöö.
Jag ska nu ta en kopp the och ett grönt äpple, sen får vi se om det går att sova. Imorgon är nämligen en stor dag, frisk eller ej: imorgon ska jag hämta Mr Trumpet II (uttalas "den andre")! Han kommer vara silverfärgad och snygg, och på kvällen ska jag spela på honom för Carmen och Escamillo och alla andra. Kanske till och med för José om han har tur.
Nu är det säng! Bitte, bitte säng haben. Om man får låna ett uttryck.
snyft
Efter en bra dag med fantastiskt sällskap på alla bussar klev jag av på min hållplats. Solen sken, och barnen lekte i lekparken. Världen var ljus. Jag log lite åt grannarna som gungade sina små, då jag plötsligt såg det: var fanns den delade granen?! Det blev som ett slag i magen, och det var så att tårarna nästan ville börja krypa ut från sina gömmor. Aja baja! Världen blir aldrig lika vacker som förr.
Jag vill ha:
... någon att kolla på handbolls-EM med.
... ett par hörlurar.
... en hårddiscsrensning för hjärnan. Det finns mycket skräp att ta bort där.
Prioritet 1 (dock inte nödvändigtvis just dessa):
Hemligheterna hopar sig inte
Som belöning får ni veta vad jag skrev om igår, för det blev ändå inte av:
Jag hade fått ett erbjudande om att kanske kunna åka och studera utomlands ett år, nästan helt gratis. Inga krav och kanske USA eller Australien. Men nu är jag för gammal för att söka nästa år, och ansökningstiden för i år tog slut i höstas.
Det känns synd, men skönt! Fast jag måste erkänna att det kändes som 50/50 om jag skulle åka eller inte. Å ena sidan har jag Uppsala, där jag för tillfället trivs väldigt bra och faktiskt, otroligt nog, är lycklig (för det mesta, alla har väl dåliga dagar). Å andra sidan skulle jag fått uppleva vad som antagligen skulle bli det bästa jag skulle gjort hittills i mitt liv (med undantag av att börja spela trumpet).
Men man kan ju alltid resa ändå. Så slipper jag gå om ett år. Men det hade varit kul att få VÄLJA att jag ville stanna hemma, även om jag samtidigt har önskat att något skulle sätta stopp för "planerna". Jag känner mig som en kluven hårtopp.
Men ikväll blir det kul! Puss!
Uuusch
Min ömma moder har kommit med ett förslag som helt plötsligt har gjort mitt liv mycket mer komplicerat. Jag önskar att hon och min morbror aldrig hade kokat ihop denna soppa, för då hade jag kunnat fortsätta att leva lyckligt ovetandes. Det är inget hemskt, men det är något jag måste ta ställning till, och det är så många, så många aspekter i mitt liv som påverkas av och som påverkar beslutet. Och som alla ni som varit och fikat med mig vet, jag är usel på att ta beslut.
Jag ber om ursäkt för att jag är så kryptisk, men jag känner att detta måste vila någon vecka innan jag skriver vad det handlar om på bloggen. Jag vill hinna berätta det ansikte mot ansikte (eller lur mot lur) för några kompisar och inte att de ska läsa om det här, på bloggen. Äsch. Det är inte som att det är något som är bestämt. Ingen fara på de kråkfyllda taken. Det är ingen mörk hemlighet, ingen hemlighet alls till och med. Jag kan berätta om du frågar. Annars kan du läsa vad det var om en vecka.
Som sagt, jag vill inte låta kryptisk, men mitt huvud snurrade, så jag var tvungen att skriva av mig lite.
Pöws.
Sängen väntar
Ibland kommer jag in i ett jättekonstigt tillstånd. Då är jag inte ledsen, men det är i princip omöjligt för mig att bli glad också. Det är på något sätt som att kroppen och hjärnan konspirerar tillsammans och får mig att tro att jag ser på TV istället för "upplever".
Då fastnar leendet halvvägs och lämnar ögonen tomma. Och när *pip* (man får ju inte avslöja vissa saker) dör i ena änglagård så gråter bara ögonen utan att det hugger i själen. Fine *pip*. Älskade gubbstrutt.
Tur att äckeltillståndet inte innfinner sig så ofta då. Men ikväll gjorde det det. Förlåt för att jag var så degig.
Bajs
Alla barnen var inte bra, men det var Ossian
Jag har ingen inspiration, så jag tänkte skriva ner några alla-barnen-historier som jag och/eller Isabelle har lurat fram (delvis under sömnlösa timmar, därav nivån). Ta dem som ni vill....
- Alla barnen gifte sig med sin fru utom Roger, han gifte sig med sin svåger.
- Alla barnen hade otur utom Tor, han behövde bara vicka på sina tår.
- Alla barnen hette Niklas utom Ulf, för han spelade golf.
- Alla barnen spelade kort utom Kurt, för han var för kort.
- Alla barnen vände ryggen till utom Bertil, han vände sin stjärt till.
- Alla barnen gick som på räls utom Nils, för han hade andra skills.
- Alla barnen hoppade hage utom Tage, han låg under mammas mage.
*Alla barnen gjorde läxor utom Moncan, hon skolkade.
Oerhört ointressant inlägg
Isabelle kom dock som en småräddande packåsna. Tack och lov. Men det var bajs ändå. Det blev inte riktigt bra igen förrän vi stod på busshållplatsen och de underbara pojkarna Sollenberg med kamrat kom. Då steg humöret igen, men sjönk lika snabbt igen när man kom hem och insåg att det fanns en halvskriven labrapport som väntade. DÖÖÖ!
Därmed hann inte Emma och Monica baka julgodis som de hade tänkt, men, eftersom Monica skulle tillbringa natten där gick livet bra ändå. Det blev fint, fint. De bytte julklappar och satt sedan uppe tills klockan var över fem med sin kanna te, sina lussebullar och sina pepparkakor. Hello Kitty bidrog också med en uppiggningskaramell ibland.
Jag tycker om min Ämma som är världsmästare i kramning, till och med bättre än Lisa Lannergård.
Vi vaknade tre timmar senare för att jag skulle hem för att fira fadern med tårta och ståt, och sedan var det säng.
När man vaknade skulle rummet städas (det är fortfarande inte färdigt efter ca 3 CD-skivor...), och sedan, sedan ringre Isabeluf och berättade att jag skulle hängas. I hennes dröm alltså. Det är en härlig kärlek mellan oss!
Kärlek även till er andra så här i juletid med julskinkan i ugnen.
Medvetslös tös
Imorgon är det nationella i Fysik A. Hoppas jag inte svimmar då... Kunde vara jobbigt. Tur att det är lucia movie night på Royal sen då. En natt full med film kan ju inte vara fel, eller? Det jobbiga blir att gå till skolan efter detta. Whatever.
Puss!
Från ledsen till arg... INTE!
Staland vill ha mig, Erik W, Jossi, PG och Jennifer som "modeller" för utskick om Skrapan till niondeklassare.
Varför just vi? Jag skulle gissa på att han vill ha något luffigt, något mörkhyat, något snyggt, något långt och något svenskt. Något sånt iallafall. Gunnar är skön.
- Vem snodde ankan?
- Gunnar Staland!
Hahaha, nu är jag glad igen! Kram och fjärt! ^^
Tråden är nu tappad
Jag har så många tankar nuförtiden. Jag gillar inte att tänka för mycket. Det slutar aldrig bra. Det börjar bara bra, men sen slutar det på något sätt alltid lite tragiskt.
Jag är relativt stabil, men ibland behövs det praktiskt ingenting för att förändra mitt humör totalt. Ofta blir jag ju alldeles lycklig av löjliga saker som tex en jättedålig ordvits eller ett riktigt leende. Tyvärr kommer ibland även det omvända, det som medför en väldigt låg Moncan. Anledningen? Oftast något riktigt dumt och jättefånigt.
Öhm. jag har tappat tråden nu. Jag började på det här inlägget för några timmar sedan, och nu har hjärnan kleggat ihop totalt. Fast det är ju i och för sig bra, för då kan jag inte tänka "för långt", nu tänker jag inte alls. Tihi.
Kram och godnatt, och puss på alla fina människor som jag har träffat/pratat med idag. Ni är så goa!
På äventyr med Lilla My
Det har varit galet mycket känslor idag. Bra känslor och mindre bra känslor. En ljuvlig hemmakväll med mamma och pappa utan någon kontakt utifrån. Den har verkligen varit hur skön som helst, och just ikväll hade jag inte velat dela den med någon annan.
Det har varit många tillbakablickar idag, flera gånger har jag upplevt sånt som var väldigt viktigt för mig förut, och man inser att det fortfarande är viktigt, där någonstans under all glitter och glamour. Det bästa på hela dagen var nog när Emma plötsligt fanns att krama, mitt i allt. Aldrig har timingen varit bättre, Emma, du är min klippa.
På det stora hela var dagen nog väldigt bra. Alldeles lagom. Det är alltså så här det känns att vara Lilla My.
För det var jag. Lilla My. Skrapan hade maskeradtävling inför Halloween, fina priser fanns att vinna också. Ett av dem, nämligen andra priset iPod shuffle, har jag ryktesvägen hört att Helenius tog hem för sin trollkostym. Grattis! Jag måste säga att tredjepristagaren Kattesopan också hade mitt fulla stöd, bruden utan lyxförpackning... Turtleskillen var också fin. Erik var råsnygg med sin toasits och vaskrensare. Viktor var minst lika råsnygg i sin krokodildress med tillhörande strumpbyxor. Musse och Mimmie, alias Alex och Sofia, var sötnosar med söta nosar. Bra initiativ av elevkåren!
Nu ska jag fortsätta pyssla om mig, för det behöver jag faktiskt!
Slängpuss (ej kyss)
Mjuff beskriver känslorna.
Jag har precis hindrat mig själv från att skriva ett underbart omoget inlägg om en lärare som jag för tillfället inte tål någonstans. Jag lät dock bli, man vet aldrig vem som kan komma att läsa den här bloggen...
Ikväll existerade inte världens vackraste plats. Allt pga en blinkande gatlykta. Stackarn.
Hösten är en årstid som jag inte brukar tycka om, den ger mig ångest eftersom jag vet att den leder till min årliga "vinterdepression". Jag borde bo på antarktis på vintrarna, ljusterapi deluxe med all vit snööö... Men hallå, håll dig till saken Monica! Det jag ville säga var att det har varit en sjukt fin höstdag idag, jag vill bara ha massa mer av sådana här dagar med buskar fyllda av solsken.
Idag var Mathilda underbart söt. Jag vill bara att alla ska veta det. Helt underbar. Klara var också fin. Och Gurrasnurras vaxhår var inte så tokigt det heller. Nu får det vara nog med komplimanger...
Klapp på magen.
Måndag...
Ja, hur har denna dag framskridit?
Mycket kul och en del mindre kul. Att Julia och de andra hade kommit hem från Holland var kul. Dessutom hade ingen av de resande knarkat där (vad vi vet). Gut!
På väg till matsalen diskuterade vi töser Helan och Halvan. Inte kom vi fram till något, mer än att det finns många sorters helor och halvor, och därmed basta!
Uff. Matte är verkligen segt. Ibland kan det vara lite kul, men inte idag. Prov på onsdag. Min största svaghet är att bryta ut tal, och tyvärr används ju detta i vart och vart annat tal. Ajabaja.
Inatt var jag, mamma, trum-Erik och gitarr-Sebbe på en finlandsfärja/London. Jag såg grabbarna, men de såg inte mig. Då tänkte jag glatt att jag minsann skulle berätta för dem att de hade missat mig, och se, det gjorde jag för Erik när han och jag träffades vid knäckebröden. Det var ju i en dröm som min lilla historia utspelade sig, vilket ni kanske förstår. Det var det dock en annan flicka som inte förstod av de spridda skurarna (ingen sol här inte) hon hörde av samtalet.
- Har du varit i London? frågade hon Erik och såg ganska förvånad ut.
Hihi.
Annan dröm från inatt
Just det, jag hade värsta ångesten i morse när jag vaknade, för efter Londondrömmen kom en mycket bisarr dröm.
Jag var en blandning mellan Gandalf och luffaren Oskar i Rasmus på luffen. Jag befann mig i Göteborg på Danska vägen, och jag var tvungen att hålla mig undan från en ond snubbe med pistol. Tyvärr fick han tag i en liten pojke som var min vän, så jag var tvungen att "träda fram" för att han inte skulle döda lillkillen (som var ohyggligt söt).
Som tur var var det ju min dröm, så jag spolade tillbaka tiden lite till innan skurken fick tag på min vapendragare, och sedan sprang vi istället uppåt parken medan elakingen jagade oss. Som tur var cyklade det förbi några flickor rätt som det var, så jag och min homie hoppade upp på deras pakethållare så vi kunde få snålskjuts en bit. Vi fick tillräckligt med försprång för att vi efter en högersväng skulle hinna hoppa av och gömma oss bakom en häck.
Där satt vi nu och kurade som små kaninungar. Skurken kom runt hörnet och började spana efter oss. Men innan vi visste ordet av hade han dock plötsligt tagit en paus i sitt sökande. Istället körde han tuppfäktning med en lömsk bondmora, mitt där bland alla villorna på gatan. I varje fall hade hon en höna, och han hade en kamphund. Om hönan vann skulle bondmoran få massa pengar, och vice versa om ondingens hund vann.
Djuren började kämpa mot varandra, och plötsligt lommade hunden därifrån medan hönan låg stilla. Bondmoran blev så arg på sin ruttet dåliga höna att hon i ren ilska drog sin egen pistol och sköt ett skott i hönan. Då avslöjade den elake mannen triumferande att han hade fått hönan att låtsas att den var död, så i själva verket hade hunden förlorat. Tyvärr hade ju nu den lömska bondmoran dödat sin höna genom att skjuta den, så han hade ändå vunnit. Otur...
Nu skulle mammen fortsätta sitt letande efter mig och den lille pojken, men då vaknade jag. Inte konstigt att man vaknar och mår dåligt när man har jagats av en man som håller på med tuppfäktning och luras och håller på och håller på. Nä. Hoppas denna natts sömn blir bättre -
SOV GOTT!
B'ley
Jag booorde spela trumpet inför lägret, sax-Martin har övat så att det hörs ända ut till lekparken. Det är bara det att det inte är lika kul att spela längre. Det känns som att jag inte har något att kämpa för, och varje gång jag inte använder öronproppar oroar jag mig för tjutet. Mja, mja. Ska gå ner och slå en liten trall på den i alla fall (ja, rimma går fortfarande) innan jag ringer Isabelle, för nu bör vi komma någonvart på Hannas present.
B'ley, som Jennifer sa.
Boxning javisst
Ojojoj. Strax boxning med laget, och mitt humör är waaay down. Hoppas att det hinner klättra upp lite, för jag har sett fram emot det här så länge. Uj. Vi får se.
Lev på hoppet, sa grodan utan ben.
Surr, surr, surr
Nu vill jag ha skolavslutning. Inte för att jag så mycket vill att skolan ska sluta, den är rätt chill så här sista veckan, men jag är inte så taggad på att träna musikaliskt inför den längre. Jag vill träffa människorna också. Jag tycker nämligen att de är trevliga.
Skrapankampen, here we come. Katte behöver inte ens nämnas, så klen är deras chans!
"Hellre död än gul och röd!"
What's up is:
Igår fick jag, Jennifer och Martin träffa på bla. rövar-Bella, Kalle Anka och en norrman som var brandman. Jag tror att han kallades för Morris, och så påminde han om Rickard Wolff (utseendemässigt). Tack Maria, för den möjligheten, och grattis till de hittills 20 fyllda åren!
Just nu är jag rätt avdomnad, för (ovanligt nog) väckte Beluf mig med ett talafonsamtal imorse, och sedan dess blev Monica sig inte lik. Om man skulle ta och gå och lägga sig nu igen? Alla prov och läxor är slut, åtminstone nästan, och jag tror redan att jag har sommarlov. Jag har till och med slutat hålla reda på vad det är för dag (fast jag råkar faktiskt veta att det är lördag). Summertime, here I come!
Oj. Jag kan tydligen inte stava till tetefonsamtal. Tävling utlyses, Finn Ett Fel, den som först hittar det kan vänta sig att få inkassera något. Kanske "endast" en kram, kanske en piggelin - vem vet?
Jag är faktiskt lite trött på att blogga. Det beror inte på att jag har skrivkramp eller så, nä, det kommer sig av att bloggar är så himla inne just nu. Det är så mycket tjat om bloggning i media att jag blir trött som ett dammoln. Varför måste de göra så stor grej av det? Ständigt dessa modebloggar. Jag skiter fullkomligt i vad de tycker är "inne" eller "ute". För mig är det ändå inte utseendet så mycket, utan mer känslan i plaggen som spelar roll. Jag väljer att inte utveckla det där mer än så, nu vet jag vad jag menar, och det finns risk att jag glömmer det om jag trasslar in mig mer. Hur som helst tröttnar jag på allt massmedialt prat (wiee, rim!) om bloggar, för det tar bort det personliga med bloggen. Den stora tävlingen i antal läsare. Tur att jag inte behöver riskera att bli indragen där, så att säga. Uff. Nu får det vara bra.
Idag tänker jag på många med mycket kärlek av någon anledning. Du kan vara en av dem! Dock inte om du är journalist som fokuserar på bloggar!
Pöhws
Mr Kaffe
Kaffe är antingen väldigt bra för mig, eller otroligt onyttigt.
Symptom vid överdosering av kaffe (för mig):
Allmän hyperaktivitet
Stort dumt flin i ansiktet
Lyckokänsla
Toalettbesök
Mun som agerar kulspruta med ord som ammunition
Problem med att sitta stilla
Tankspriddhet
Darrande händer
Darrande kropp
Överdriven "social kompetens"
Spring i benen
Hopp i benen
Fördröjning i vissa delar av hjärnan
Svårigheter att hindra impulser
Hmm... jag har druckit mycket kaffe idag. Troligtvis tre starka koppar för mycket.
När jag tidigare under kvällen gjorde något mycket impulsivt och inte överdrivet normalt, insåg jag att flera av kaffesymptomen (absolut inte alla) har stora likheter med symptom jag får vid en annan typ av situation. Förälskelse. Jag är alltså kär i Kaffe. Frågan är bara om han verkligen är bra för mig. Visst gör han mig lycklig och får mig att glömma det som tynger mig, men han håller mig vaken om nätterna och får mig stundom att må rent fysiskt dåligt. Just nu är jag i ett rus, beroende av hans närhet som ger mig energi, men om jag åtnjuter hans sällskap i några veckor klingar atagligen magin av mellan oss. Vi kommer in i en vardagslunk där jag inte längre får ut något av att umgås med honom, förutom vetskapen att jag måste behålla honom vid min sida för att inte tappa all ork. Antagligen gifter vi oss också trots att gnistan har slocknat.
Näe. Jag tror att det är bäst om jag träffar honom sällan och varje gång får överraskas av hur otroligt go' han kan vara. Love him!
That's the way the cookie (coffee) crumbles!
En kartong, någon?
Jag vet inte vart jag ska göra av mig. Snälla, hitta en lagom stor och brun kartong som jag kan vila upp mig i till och från. Och lägg en telefon däri som bara ringer och säger roliga och snälla saker. Då gör du mig glad. Ett annat sätt skulle vara godishalsband. Men det är så mycket socker i dem. Och färgämnen. Jag tror att jag hörde på radion imorse att man har större risk att drabbas av cancer om man äter mycket godis. Jag gillar inte cancer. Det har inte medfört något gott till mitt liv vad jag kan påminna mig.
Ge mig kartongen och telefonen så kan jag inreda den själv med några kuddar och en snuttefilt. Sedan är det bara att ladda igen...
Nu ska jag läsa Petter och hans fyra getter och sedan sova.